Min resa mot mål!

lördag 27 november 2010

fan!

just nu hatar jag min kropp. Jag brukar komma överens med den men just nu är den värdelös! Eller om rätt ska vara rätt så hatar jag monstret Fibromyalgi. Tänk att något så fult kan ha ett ganska vackert namn, fast det var väl det som var tanken. Jag hatar kramperna jag får i korsryggen så fort jag försöker damsuga eller diska, jag försöker verkligen att tänka på hur jag går o står men kramperna kommer ändå, visst finns det dagar då jag kan damsuga flera rum men oftast går det bara ett i taget och då är sista metrarna på ren viljestyrka. Det har hänt att jag stått gråtande på alla fyra för att jag helt enkelt inte kan komma upp innan krampen släpper. Jag hatar mjölksyran som exploderar i mina armar när jag försöker tvätta mina fönster. Vill göra jul fint i köket idag men istället sitter jag här med tårarna rullande ner för mina kinder... Började flytta undan alla krukväxter från brädan och damsuga undan de löv som rasat ner bakom elementet, känner den välbekanta krypningen som börjar samla ihop sig i korsryggen, ignorerar den för jag ska fixa ett fönster, snälla bara ett fönster. Lyfter ner gardinen, måste vila för mjölksyran pumpar i armarna. Hämtar putsen, ska bara ta insidan på köksfönstret struntar i att ta mellan eller utsidan, det blir jul ändå. Men vill få bort matos o annat från insidan. Har ett normalstort fönster men armarna skriker i panik efter halva... Jag hatar den brännande känslan i axlarna, när armarna känns som brinnande olja rinner i mina muskler. Ja jag vet att man inte måste putsa fönster; jag vet att julen kommer ändå, jag vet att familjen älskar mig lika mycket även om jag har smutsiga fönster. Jag tror inte ens de lägger märke till om jag så skrev fula ord på rutorna men... Jag ser smutsen, jag vill ha extra fint Är det så mycket begärt? Jävla kropp, jävla fibromyalgi, JÄVLA SKIT!! BARA ETT FÖNSTER?!? Nu ska jag göra ett nytt försök att få bort ränderna som blev överallt. sen kommer nästa problem... att torka alla skåpsluckor.... fast dom kanske Bobo kan ta när han vaknar?

2 kommentarer:

Åza Diaz Mägi sa...

Sjukdomen är ett monster som lever i kroppen. Jag vet. Man hatar den vill att den ska försvinna. En smart vän sa till mej en gång att det är bara en sjuk-dom och det är det tills det blir en frisk-dom. Jag trodde inte på henne. Men sakta blir jag bättre. Det är samma för dej. Gör det du kan. Be Bobo göra resten, eller sonen din. Han är gammal nog. Och säg till dej själv att du förtjänar fina fönster och just nu kan du inte fixa det. Så då får de som älskar dej hjälpa till lite. Eller annars kanske jag kan komma upp och gno rent ett fönster eller två? Din kropp kanske har ett monster i sej, men runt dej finns det små snälla tomtar.
Kram!

Neli sa...

Klart att familjen får hjälpa till. Absolut. Men Bobo jobbade i natt så han sover och Marcus är hos sin pappa. De senaste fem åren har jag inte haft det som jag vill till 1:a advent för jag har varit i skövde på adventssparken då... i år tänkte jag att jag skulle få till det och ha så fint som jag vill. Men de övriga fönstren skiter jag fullständigt i... vägrar att hetsa o göra mer än jag vet att jag klarar så därför blev jag så knäckt när jag idag inte klarade av det lilla jag ville få gjort... Tyckte jag hade skalat bort så många onödiga saker och bara valt att göra det lilla. Så strejkar kroppen! Men fönstret är fint nu, gardinerna uppe o ljusstaken i fönstret. Bordet o bänkarna ser ut som skrutt men dagen är lång o nu behöver jag vila. Du får jättegärna komma hit så bjuder jag på fika men fönstren skiter vi i tills i vår...då kanske jag ber om hjälp... kram