Lycka i en droppe...

Tänk att en droppe kan betyda så mycket. Lycka är att svettas, för då är man lycklig nog att kunna röra sig. Jag kan röra mig svettig alltså är jag lycklig! I December mådde jag inte så bra, fibron bråkade och jag blev bara sämre och sämre. Men nu en månad senare kan jag spela Kinect Adventures i 40 minuter på intermediate nivå! Tänk att något så tråkigt som svett kan göra en människa lycklig...

Nu mot duschen för jag tror inte att kunderna i affären är lika lyckliga över att jag svettas!
Tjing!

jag kunde inte hålla mig!

Jag vet att jag sa att det skulle vara 14 dagar till nästa mät tillfälle men.... måttbandet bara låg ju där!! har ett sådant som har ett handtag i ena änden och i andra änden en liten plast plopp så man drar det runt det man vill mäta och hakar i ploppen i handtaget. i handtaget finns det en liten fjäder som drar in bandet igen när man trycker på spärren, det innebär att man kan inte fuska och dra åt hårdare för att få bättre resultat... testade några av måtten och det hade hänt saker!!! Om det kan försvinna flera cm på fyra dagar , tänk vad som kan hända på 14 dagar!!jag vet att det är för tidigt att räkna dom som sanning för det kan variera lite från dag till dag men tillräckligt många cm för att höja motivationen att spela mer spel!!

Nu ska jag dansa iväg på motivationens våg o spela lite mer Adventures!!

Jag klär av mig naken...

nja kanske inte riktigt men jag tänkte att det finns saker som jag inte pratar om och det kanske hindrar mig mer än jag tror. Jag pratar om min storlek... jag är tjock, det är det ju inget att diskutera om men hur stor jag är är min hemlighet. (hahaha ni har väl ögon att se med, vem vill jag lura?). Jag blev lite inspirerad av min mammas fullständiga utlämnande i sin blogg, hon skrev ut alla mått och vikt. Jag har aldrig förut fått höra hennes vikt, tror inte heller att jag talat om min vikt för henne. Vi har bara pratat om kilon upp eller ner... så nu för att jag inte själv ska blunda eller gömma mig kommer jag nu skriva ut dom här. För saker man inte klarar att säga högt kan man lättare låtsas att de inte finns. Så nu klär jag bildligt av mig naken för er och för mig själv!

Överarm 41 cm
handled 19cm
hals 39cm
byst 129cm
under byst 110cm
midja 113cm
stuss 124cm
lår 68cm
ovan knä 52cm
vad 41cm
Vikt 114kg
Längd 172cm

Så! nu har jag inget kvar att gömma mig bakom. Men nu har jag inte tid med er nu ska jag spela kinnect, skutta o fara runt så kanske måtten ser annorlunda ut om 14 dagar!

Blonds have more fun?

Vet ni, ibland har jag bara lust att färga håret blont och sluta förstå så mycket. Bara svara lite korkat och le! Såg en riktig bimbo på tv nyss o satan så skönt hon såg ut att ha det, inte behöva tänka på något bara le och ingen ställer krav eller förväntar sig att man ska förstå sig på känslor, relationer eller prylar... Men jag skulle nog krypa på väggarna efter en dag för jag är inte korkad men visst vore det skönt att kunna stänga av och inte analysera sönder allt...
För att inte riskera dödshot från er naturligt blonda smarta och underbara människor så vill jag klargöra en sak: en "dum blondin" kan ha vilken hårfärg som helst, de finns överallt men de flesta vet vilken typ av människa man menar om man säger det så.
De flesta har säkert läst "härmed säger jag upp mig som vuxen" på nätet. Precis så känns det ibland! Om det bara gick att göra så!!

En rast snart kanske?

Nu när äntligen kroppen börjar vilja lite mer som jag vill så är det "knoppen" som börjar balla ur... Jag vill ha en rast nu tror jag. Fast det är väl det som hör till att vara människa, man ska veta att man lever. Den som myntade uttrycket "jämna plågor" visste nog ett o annat. Det som irriterar mig mest med mig själv är nog att utåt så verkar jag så stark men inuti så tvivlar jag ständigt på mig själv, jag tror inte jag duger, hittar fel och saker som bekräftar mina tankar i allt. trodde jag bearbetat klart min jobbiga skilsmässa, trodde övergreppen var "glömda" ( nej sånt glömmer man aldrig men man kan leva med det mer eller mindre bra) men många jobbiga insikter om mig själv har bubblat upp och ju mer jag tänker ju mer bubblar fram... Börjar inse att det är inte Bobo som sakta drar sig bort från mig precis som Molle gjorde, utan det är jag som trycker honom från mig för jag förväntar mig att han kommer kasta bort mig ändå, för jag duger inte... alla de saker som sas till mig för fyra år sen har blivit sanningar i mitt huvud. Jag som trodde jag stod över sådant! Jag trodde verkligen jag sett i genom det! Att jag "dödat" den cyniska lilla djävulen som satt på min axel o var elak mot alla som såg lyckliga ut... Den lilla djävulen som ständigt talade om för mig att alla karlar var skitstövlar och att jag är värdelös...  Fick en härdsmälta i dag på Willys. På Willys av alla ställen?!? det bara bubblade över som en mentos i en colalight.... tårarna bara rann o jag bara svamlade o bubblade... Bobo drog in mig bakom några hyllor på skoavd så fick jag rinna av... han bara stod där o tog emot o lyssnade, kramade mig o lät mig berätta. Han gav mig också en sanning tillbaka som jag inte velat/vågat/kunnat förut fast jag trodde det. "det är skönt att du äntligen börjat bearbeta att du blivit bränd, jag har väntat på det, jag har oxå blivit bränd o vet hur det är, hur tankarna går" .... Men jag var ju klar med det! trodde jag i allafall, men han har nog rätt är jag rädd. Tyvärr är det nog så att jag gjort med detta som med allt annat, byggt upp en mur, sopat mina känslor under mattan och låtsats som det regnar. Men en matta kan visst inte innehålla hur mycket skit som helst så i bland pyser det ut. Inser nu att jag byggt upp denna vulkan hela hösten, har sett tecken som inte finns, tecken på att Bobo tröttnat, tecken på att jag inte duger, tecken på att det Molle sa om att jag bara var bra på att ta hand om barnen o handla o sån't var sant... Jag skyller på att jag hela hösten varit på väg ner i ett skov med fibron och i dess spår följer lixom ofta depression. Men jag tror att skovet nått sin kulmen och att jag är på väg upp igen, jag orkar mer och promenerar mer. Så då kanske jag kan orka igenom detta oxå, Det brukar jag ju göra. Jag är nog som en sån där leksaksgubbe med tyngd i botten, hur många smällar den än får så reser den sig igen. Dessutom fick jag klart för mig att jag har Bobo vid min sida, han kanske inte alltid förstår vad jag behöver eller ser när jag gräver ner mig men han finns där... För mig! Han e min! Han älskar mig för den jag är alltså duger jag. Den meningen ska få bli mitt mantra tills jag är tillbaka på banan igen: Han älskar mig för den jag är alltså duger jag! Ibland är det skönt och nyttigt att skriva ner sina tankar för då kan man se saker ur en annan vinkel och det känns lite lättare en stund...