Min resa mot mål!

tisdag 9 december 2014

Info möte

Igår var jag på mitt första infomöte angående GP. Jag har ju visserligen varit på ett sådant tidigare men då var det som anhörig till Bobos GP. Det var mycket informativt och kändes mer genomtänkt än Det som anhörig. Vi var inte så många denna gången men däremot kände jag mig som barbie i jämförelse med många andra.... förra gången var det tvärt om, både Bobo o jag hade då uppfattningen om att minst hälften av de som då var där hade nog inte uppnått BMI gränsen....
Bobo var lite upptagen med telefontid till läkaren så jag fick hastigt ringa mamma o be om sällskap o hon hade tid! Hon har ju redan gjort operationen fast på ett privat sjukhus så det var jätteskönt att hon var med o fick höra hur de tänker /gör/rekommenderar här. Då blir det ju lättare när jag sen frågar mig blå om allt som jag ännu inte kommit på ännu.

Som sagt var det väldigt informativt och på ett sätt lugnande, samtidigt som jag ska erkänna att det mer o mer går upp för mig vad det VERKLIGEN är jag har beslutat. Jag ska erkänna att själva op skrämmer livet ur mig, man kan ju inte ångra sig efteråt och tro att bara det läkt så är allt bra. Förändringen är permanent, och med det även alla efterverkningar, bra som dåliga.
En del kan äta allt efteråt men i mindre mängd, andra får ett helt annat smakspektra. Vissa klarar väldigt lite socker o fett, vissa dumpar ofta, andra ibland eller aldrig.

Jag har fortfarande bestämt mig att genomföra detta, orkar inte med att ständigt bli besviken på mig själv att jag inte kan hålla vikten, jag som är rationell och vett hur ledsen och förtvivlad jag är som fet och vet lyckan av att må bra och att ha lyckats gå ner i vikt. Jag som så beslutsamt sa att jag aldrig mer ska tillåta mig att gå upp gjorde just det.... gång på gång. Jag kan inte, orkar inte hålla mig kvar... Det är fult att skylla på andra så det ska jag inte göra men min kropp ÄR en stor bov i dramat. När jag har ont blir jag sugen på godis, choklad, kakor, chips och nötter och jag gör allt för att få det.... men socker o fett ökar faktiskt smärtan, Så instinktivt borde kroppen vilja bort från det men socker ökar ju samtidigt ett kortsiktigt välbefinnande, en sockerkick och det är väl den jag söker. Resultatet av det är ju ökad vikt som för mig innebär ökad smärta som ger mer godissug som ger mer vikt som ger mer smärta.... moment 22. När jag nu vet om detta, varför bryter jag inte mönstret? Tro mig jag försöker! Varje dag, men jag kan inte, orkar inte hålla i mer än någon dag eller ett par, sen är värkmonstret där och chokladen slinker ner.... o när jag ändå är så fet o ful vad gör då en godispåse mer eller mindre? eller en extra portion mat? Ja jag överäter oxå, jag vet det, men jag har inte kraft att bryta det heller. På varje argument mot en extra potatis har jag två för. Just i dag behöver jag en extra macka, en extra skiva ost eller eller vad jag nu kan stoppa in.... jag hatar känslan, jag hatar resultatet.
Den ända som kan ta hand om mig är ju jag, bara jag. om jag fortsätter behandla mig som en dörrmatta så kommer jag fortsätta må som en dörrmatta. Beslutet är fattat, jag tar hjälp av en GP men jobbet gör jag själv, den är ingen pulkabacke rakt in i paradiset utan det kommer vara mycket blod, svett o tårar! Jag måste lyckas gå ner i vikt före op, jag måste komma i ännu bättre form innan op, och jag måste hitta en matrutin som kan passa efter...

tusen och en tankar cirklar i mitt huvud men det blir nog bra sen...
tjing!

torsdag 4 december 2014

Länge sedan...

Stackars bloggen... alldeles dammig, bortglömd och oanvänd... Men kanske kan vi skaka liv i dig? Jag har bestämt mig för att ta mig ut på en ny resa. En resa mot ett lättare jag.... Igen!
Jag har funderat o funderat, i tre år nu har tanken funnits men skrämt livet ur mig.... Jag har ställt miljoner frågor, jag har läst, jag har lyssnat och sakta sakta har jag fattat modet och förra fredagen gick jag med det frankerade kuvertet till brevlådan, jag ska erkänna att jag höll det ett tag kvar i springan men så släppte jag det!! Nu är min egenremiss skickad! Varför egenremiss? Jo för jag har hört så många som förödmjukas inför vårdcentralsläkare, så många som klappas på huvudet och "ät mindre och rör dig mer så ska du se att det hjälper" Herregud om det var så lätt så skulle jag ha varit smal som en sticka när jag jobbade som dans instruktör, eller som hästskötare med för den delen! Men jag vet att jag har gjort allt jag förmår, jag har gått ner stora summor vid flera tillfällen så att gå ner är inga problem! Problemen kommer när jag släpper kontrollen, när jag slutar räkna poäng, kalorier eller gram fett då smyger sig eländet på men väldigt sakta. Sen kommer ett skov av värk o DÅ smyger det inte längre! För när jag har ont kommer ett väldigt choklad och godissug och det är omöjligt att stå emot! låter löjligt men jag har fått inse att jag har inte kraften, det har hänt att jag varit så desperat att jag gråtande förbannar mig själv för jag ska banne mig inte ha choklad samtidigt som jag gör iordning ett glas oboj, det är något starkare som styr och tårar hjälper inte. Jag är väl medveten om att det är kroppen som blir deppig vid skov och det finns ett ämne i choklad som som man blir glad av och det är det som kroppen då skriker efter, men tyvärr så ökar själva sockret i chokladen fibrosmärtan så det är en djävulskt ond cirkel! Men när jag är mitt inne i en diet som tex viktväktarna eller som nu sist Dukan, då kommer inte de där otroliga sugen för då får kroppen det där ämnet (som jag inte minns vad det heter) ändå. O vad kommer skillnaden bli efter OP? Jo i den bästa av världar så kommer jag då att tvingas hålla mig kvar på den smala vägen som kallas god kost hållning för om jag avviker från den kommer jag må väldigt dåligt. Jag vet flera som kan äta ytterst lite "onyttigheter" o sen slår det bakut, och det vore ju fantastiskt bra! Så för min del blir det en stor kost omläggning för det har jag bestämt mig för, har hört så många som tjatat om att de ska kunna äta allt som de kunde äta innan op men då har man ju missat nyttan med operationen om man fortsätter att göra som man alltid gjort så får man det man alltid fått! Jag är så trött på att ha ont! Jag vet att op INTE tar bort fibron MEN ju större jag är ju ondare har jag, Punkt!
Jag är väl medveten om allt som kan gå fel, men oxå allt som kan gå rätt. Det är som ett stort kortspel, man vet inte i förväg vilka kort man får och man vet inte om man själv sen spelar dom på rätt sätt. Det går inte att säga att det är svart eller vitt, lyckad eller misslyckad, jag tänker mer som att vissa saker vinner man och andra saker förlorar man. Smaken kan ju förändras drastiskt efter op och jag kanske förlorar smaken för någon mat som jag nu tycker är jättegott men jag kan ju oxå lära mig att tycka om något annat, jag kanske kommer dumpa på saker jag väldigt gärna vill få ha kvar som tex bubbelvatten men det är ju en av många skitsaker i jämförelse med hur jag mår när jag går runt som en fet korv...
Om 30 minuter kommer de ringa från Obesitas i Norrköping o då får vi se om jag kan få gå på möte redan i december...


håll tummarna nu!

Tjing!