Oh jag vill vinna!

Förlåt jag lade upp fel länk först!! Nu har jag fixat det hoppas jag!

http://scrappekammeret.blogspot.com/2011/03/vi-feirer-vare-flgere.html

utmaning 25/3 -31/3

Denna vecka MÅSTE jag skärpa mig! Det är ju faktiskt bara jag som kan göra detta!


Fredag 8730
lördag 7747
söndag 11429
måndag 14547
tisdag 16000 ( uppskattningsvis, batteriet i stegräknaren tog slut)
onsdag 6182
torsdag 9599
totalt:
Jag fyller på under veckan så får vi se hur det går...just i dag tisdag ligger jag lite drygt 8000 steg före! Så attans skönt!!!

Nu är det uppdaterat! Jag fick i hop 74234 steg denna vecka!

Förra veckans utmaning

förra veckan gick det tyvärr inte så bra, det kom lixom en maginfluensa i vägen! men jag är ändå glad för det jag orkade gå, bättre än inget

fredag 18/3  3713
lördag  11367
söndag  0
Måndag 5143
tisdag 10628
onsdag 4358
torsdag 8611

Totalt: 43820..... att det var så illa trodde jag inte men jag hade ont i magen i flera dagar efter maginfluensan så jag skyller på det. men uppryckning måste ske denna vecka!!!

Så trött...

Igår skjutsade jag Bobo till Motala för ett jobb, det innebär jue även att jag måste stanna tills han jobbat färdigt. Fick med mig Camilla Gunnarsson som sällskap så kvällen blev riktigt trevlig trots att vi fick stanna på polisstationen för att göra en anmälan om våld mot tjänsteman. Lång historia kort vi var hemma vid 05.00... kl 07.03 slog jag upp mina blå för då säger kroppen att så här dags ska du vakna oavsett hur lite sömn du fått... lyckades stanna i sängen slumrandes till 10. Men det är inte därför jag är trött, jag syftar på den trötthet som kommer inifrån. trötthet som kommer från att ha ständig jour för min vän, han behöver mig nu innan han går sönder helt. Vi pratar 2-3 timmar varje dag fördelat på flera samtal. Tack Telenor för att vi ringer gratis till varandra!! annars skulle det bli jobbigt för våra mobilräkningar... Han genmgår en besvärlig skilsmässa väldigt lik min egen. Jag är mycket god vän till dem båda men hon har valt att backa bort från mig eftersom jag pratar så mycket med hennes man. Jag har sagt till henne att jag gärna finns där för henne oxå men att jag vill att hon ska komma till mig så det aldrig kan vändas till att jag "spionerar" för hans räkning. Jag vill inte tvingas välja sida, jag kanske aldrig kan förstå hur hon kunde göra samma sak mot sin man som hon föraktade mitt ex för att han gjorde mot mig... komme aldrig förstå det men hon har inte gjort det mot mig så det ska inte behöva komma emellan oss. Hoppas bara hon mår bättre snart, för det gör hon definitivt inte nu men det kommer inte gå över av sig självt tyvärr. Men allt detta sliter på min själ... att skrika på honom när han får knasiga ideer, att gråta med honom när han gråter, att skratta med honom åt knasiga saker för att sedan åter skälla och svära när han snöar fast i destruktiva tankar. Jag har hotat honom med att "randa rumpan med läderpiska" så han inte kan sitta på en vecka, skaka om honom så att han inte vet vad som är upp eller ner när han vill offra sin framtid för fem minuters lycka av misshandel av en annan man... Lika mycket som jag älskar att vara hans vän kan jag ibland bara för ett kort kort ögonblick önska att de aldrig flyttat in rakt över gatan... Jag vet att det korta ögonblicket är egentligen flykt från min egen smärta... Jag ÄR stark det vet jag, jag har orkat förut och jag vet att man orkar mer än man tror men vissa dagar kan vara extra tuffa. Jag kommer fixa detta men i denna situation finns det en variabel till nämligen han! Kommer han orka? klarar han att bita i hop och resa sig? Jag klarade att bestämma mig, att se st mål o jobba efter det hänsynslöst... mitt mål var att mina barn aldrig skulle behöva välja mellan mig eller Molle, mina barn skulle ha det bra oavsett hur jag mådde på insidan. Jag satte upp krav på Molle att barnen går först, vi ska semestra lite ihop, vi ska kunna göra saker tillsammans, barnen går alltid alltid alltid först. Vi hade varit gifta i 19 år och det vore själva fasen om vi inte skulle kunna umgås som vuxna människor. Det är jag tacksam för idag, Molle är världens bästa pappa med sina fel o brister förstås precis som alla andra men han är världsbäst på att vara deras pappa. Han är min vän, han var mitt livs största och första kärlek o kommer alltid ha en egen plats i mitt hjärta. Men jag har gått vidare, jag har ett annat liv nu som inte går att jämföra med det gamla. Jag mår bra i mitt nya liv, jag trivs och det är fyllt av kärlek.
Tyvärr ser jag inte samma fokusering hos min vän, har är så uppe i sitt brustna hjärta att han kastas mellan gråt, ilska och förtvivlan minut för minut. kommer han också att  resa sig? När de svarta demonerna dansar i hans hjärta kan inte ens hans kärlek till barnen få honom att sluta hata den "andre" mannen just då just där är misshandel det ända svaret på alla hans frågor... Det är då jag brukar hota med att ge en lavett så det ringer i öronen... sa jag att han är längre och mycket större än mig? Men jag skräms inte av hans humör det minsta, jag vet att jag är en av de få som kan skälla ut honom efter noter och han skulle lyssna oavsett hur arg han är själv... Älskade vännen min jag finns vid din sida och jag kommer hjälpa dig upp när du faller igen och igen men du måste hitta din styrka inuti din själ och tillslut stå på egna ben, inte i morgon inte nästa vecka men kanske nästa månad eller hur länge det nu tar att tråckla ihop en själ som formligen sprängts sönder i molekyler.... Hur eller hur så var det skönt att skriva av sig en stund

Puss o kram och ta vara på varandra

veckans mål är nått!

Tjipp o tjohej! Jag fixade det! igår gick jag 14033 steg och det innebär att jag klarat målet på 70 000 steg på en vecka, fredag till torsdag! Det blev till och med mer nämligen 76051 stycken!
I dag börjar en ny vecka med samma utmaning igen, jag hoppas det inte bara var tur att jag lyckades. Fast med tanke på hur envis jag kan vara så ska jag nog få till det även denna vecka!
Puss o kram på er!

konstig känsla...

I bland undrar jag hur saker o ting går i hop? I dag är jag glad i själen, lixom inuti men kroppen mår skrutt. Jag går som Agda 93 men ler ändå! Smärtan går över det gör den ju alltid det tar bara mer eller mindre tid. Jag har en inre ro som är väldigt behaglig! Kan det bero på att mina goda vänner äntligen talat ut med varandra och att han lät lugnare i dag än på länge? Eller kan det vara det att jag kommit ännu längre i min insikt över vad jag känner tack vare deras skilsmässa? Eller rent av att Bobo och jag kommit närmre varandra, insett på allvar hur viktigt det är att visa vad man känner och inte ta varandra för givet? Jag har ju oxå bearbetat min egen separation vääääääldigt mycket nu tack vare det att jag sett utifrån på en annan separation som är väldigt lik min egen... Tror allt det där i en stor mixskål har gett mig ro... jag vågar njuta av livet på ett annat sätt, nu idag inte sen om en stund men ända se framåt på ett helt nytt sätt.... Det är skönt att leva! Särskilt med med en underbar karl som Bobo...
Puss o kram världen!

suck...

I kväll mår jag verkligen skit, piss och bananer! Ont som fanken helt enkelt. Har ramsat  fel, dansat fel och varit allmänt förvirrad. Det var inget bra ide att bära den tunga ryggsäcken med videofilmer i går... men är huv'et dumt får kroppen lida som man säger. Det glädjande mitt i detta elände är ju att jag i dag har fått i hop 16889 steg. Bobo och jag tog en promenad ner till Ljura och lämnade in hans skor på lagning på förmiddagen. lägger man då  ihop de 45129 steg jag gjort sedan i fredags så är jag uppe i 62018 steg det är alltså bara 7982 steg kvar till målet är nått och jag har 2 dagar på mig att klara det! Så i morgon kan min kropp få vila och bara gå det lilla som blir på jobbet. Tack o lov är det ingen dans just i morgon så jag kan vara tillbaka på banan pigg o fräsch på tordag... eller i alla fall pigg... ja eller där åtminstone... ;-)

Det är mycket nu...

Det händer så attans mycket runt mig just nu, många vänner i kris, jag har ständig "telefonjour" med en vän som är i fullständig livskris av samma anledning som jag för några år sedan.. Han mår så dåligt och balanserar på en skör tråd. Jag vill så gärna hjälpa, vill så gärna ta smärtan ifrån honom, jag orkade ju en gång och då kan jag orka igen för hans skull och för hans barns skull... men tyvärr är det en resa han måste göra själv, jag kan bara stötta honom, gråta med honom, skälla på honom när han inte vill leva längre... finnas där bara ett samtal bort dygnet runt. Det är inte lätt att upptäcka helt främmande sidor hos den man älskar, att upptäcka att den man kände plötsligt förvandlats till en  total främling. Det är nu snart 3 år sedan som jag själv fick de orden kastade i ansiktet: " , jag vill skiljas och tänker flytta, jag har känslor för en annan"...
Den avgrund som då öppnar sig under fötterna går inte med ord att beskriva, paniken, ångesten, luften som tar slut.... och den totala känslokyla man upplever från den som man älskar... jag trodde att jag bearbetat allt detta och gått vidare men nu inser jag hur mycket som jag bara "städat undan" och trängt bort... Men för hans skull försöker jag vara stark och ge honom den hjälp jag behövde då. Som jag nog var för stolt att ta emot. Men det tär på mig, jag känner hur mycket som bubblar inuti. En CD bok i öronen och promenader får bli min räddningsplanka, min flykt för att orka Samtidigt så har allt detta gett mig en insikt i hur långt jag kommit i "reparationerna" av min själ... Bobo har med en ängels tålamod stått ut med att jag inte orkat/vågat släppa in honom i min själ, den har varit allt för trasig och cynisk, ständigt väntat på att bli sviken. Alla sviker en dag, det är inte frågan om utan när.... Men han har stått kvar, glad för den kärlek jag orkat ge, visat att han är värd att våga släppa in...  Vi har insett hur viktigt det är att verkligen vårda varandra, att verkligen uppskatta de små sakerna så man inte glömmer bort varandra i vardagens ekorrhjul. Att säga : jag älskar dig kan vem som helst göra, men att säga det med en blick som får magen att pirra, att skicka ett kärleksfullt SMS fast man nyss setts är små saker som ger så mycket. Att få höra glädjen i den andres röst för ett oväntat samtal hem är guld värt. Vårda den du älskar, framför allt vårda kärleken till den du älskar, annars kan den ta slut innan man förstod vad som gick fel. Bobo jag älskar dig av hela mitt hjärta, lämna mig aldrig!

nej nu är det dax!

Nu har jag dammat av min bortglömda stegräknare och utmanat mig själv! Rekommendationen är ju 10 000 steg per dag så jag tänkte att jag ska få i hop 70 000 steg / vecka, Fredag till torsdag. Så får vi se hur det går, ska prova i 2 veckor och sedan utvärdera om det är lagom eller om jag vill öka stegen...

Fredag 11/ 3 : 17923
Lördag 12/ 3 : 3434
Söndag 13/3 : 5414
Måndag 14/3 :18358

på fyra dagar har jag gått 45129 steg! det ser ju lovande ut detta men man ska inte ropa hej ännu, det räcker ju med att man har en dålig dag med mycket värk så kan man ju missa målet... men ett snitt på 11 000 steg är en stor vinst för hälsan.
nu hoppas jag att jag är på gång igen efter en längre tids fusk! kramiz