Viss drömmer man när man nu är stor och tjock att man ska vakna en morgon och vips så är man smal. Fantastiskt! I fantasin i alla fall... I verkligheten så blir man orolig faktiskt... eller missförstå mig på rätt sätt. Jag är skitglad att det går fort! Tro inget annat, men när jag nu kämpat för minsta gram i flera år och det har gått åt helvete gång på gång med ett plus som resultat så blir man lite misstänksam. Vart man än läser om viktnedgång (vng), VV, i tidningar, böcker och expert råd så är normal vng ca 0,5-1 kg /vecka för en kvinna, och då är 1 kg väldigt högt och inte så vanligt. Jag räknade ut i går att mitt snitt ligger på 1,6 kg i veckan... förstår ni, bara det skrämde mig lite faktiskt, vad är haken liksom? Det går för lätt, det är för enkelt och det bara rinner av. Åter igen missförstå inte jag är tacksam, jag är så in i helskotta tacksam för det men är rädd för att snart vaknar jag, i går visade ju vågen på 105,4... i dag grät jag en skvätt när jag ställde mig på den...
Morgonens vikt: 104,8
Det betyder -0,6 kg sen igår... Jag fattar bara inte 1) varför har jag inte hittat detta tidigare? 2) ger universum mig en gåva för att kunna ta den i från mig när jag minst anar? 3) hur i helskotta gör jag?
Innerst inne kanske jag har svaren ändå...
1. jag var inte redo förens nu...
2. jag var kanske värd detta, har kanske nått den mentala punkt universum ville redan när jag föddes och detta är mitt pris?
3. Jag följer dieten, jag fuskar inte och om jag måste gå alternativa vägar med ingredienserna så väljer jag med tanke och förstånd. Dricker mitt vatten och går mina promenader.
Jag är lycklig att det funkar, ska inte analysera sönder saker men när man fått så många snytingar av livet är det lätt att hålla garden uppe och misstro allt som är snällt och positivt. Men i dag ska jag le mot alla jag möter och ta emot allt med öppna armar och glatt sinne, idag är jag oslagbar!
