Dag 46 eller: Nyp mig någon?

Viss drömmer man när man nu är stor och tjock att man ska vakna en morgon och vips så är man smal. Fantastiskt! I fantasin i alla fall... I verkligheten så blir man orolig faktiskt... eller missförstå mig på rätt sätt. Jag är skitglad att det går fort! Tro inget annat, men när jag nu kämpat för minsta gram i flera år och det har gått åt helvete gång på gång med ett plus som resultat så blir man lite misstänksam. Vart man än läser om viktnedgång (vng), VV, i tidningar,  böcker och expert råd så är normal vng ca 0,5-1 kg /vecka för en kvinna, och då är 1 kg väldigt högt och inte så vanligt. Jag räknade ut i går att mitt snitt ligger på 1,6 kg i veckan... förstår ni, bara det skrämde mig lite faktiskt, vad är haken liksom? Det går för lätt, det är för enkelt och det bara rinner av. Åter igen missförstå inte jag är tacksam, jag är så in i helskotta tacksam för det men är rädd för att snart vaknar jag, i går visade ju vågen på 105,4... i dag grät jag en skvätt när jag ställde mig på den...

Morgonens vikt: 104,8

Det betyder -0,6 kg sen igår... Jag fattar bara inte 1) varför har jag inte hittat detta tidigare? 2) ger universum mig en gåva för att kunna ta den i från mig när jag minst anar? 3) hur i helskotta gör jag?

Innerst inne kanske jag har svaren ändå...
1. jag var inte redo förens nu...
2. jag var kanske värd detta, har kanske nått den mentala punkt universum ville redan när jag föddes och detta är mitt pris?
3. Jag följer dieten, jag fuskar inte och om jag måste gå alternativa vägar med ingredienserna så väljer jag med tanke och förstånd. Dricker mitt vatten och går mina promenader.

Jag är lycklig att det funkar, ska inte analysera sönder saker men när man fått så många snytingar av livet är det lätt att hålla garden uppe och misstro allt som är snällt och positivt. Men i dag ska jag le mot alla jag möter och ta emot allt med öppna armar och glatt sinne, idag är jag oslagbar!

haha ja ibland så...

... spelar hjärnan  mig ett spratt tror jag!!
Sa ju häromdagen att jag hade en jädra mensvärk ett par timmar som sedan spårlöst försvann och jag har inte tänkt mer på det. När jag gick ut med hunden vid 19 tiden så halkade jag rätt ner i backen och slog i knäet o rumpan men inte så farligt än att jag kunde gå färdigt rundan. Tittade lite på tv igen och konstaterade att jag behövde uppsöka damrummet... döm om min förvåning när det var klarrött blod överallt det tog ett tag innan jag fattade vart allt blod kom från, har ju inte haft mens på ett par månader och värken försvann ju och dessutom brukar första dygnet aldrig vara rött blod utan bara lite mörka spår som man klarar med bara trosskydd och massa värk.... måste ha sett fånig ut när jag började känna över höften o rumpan efter sår... o så var det värkfri mens... haha undrar om jag blev så rädd när jag ramlade med förra fallet färskt i minne att det började för det?
Skitsamma vilket, irriterande hur som helst.

Skit tisdag från helvetet...

Skräck upplevelse, ensamhet, gråtattack, snorig, må illa, försöka förklara, gråta, förklara mera, ladda om, äta en liten liten bit mat, må illa, dansa, låtsas le, må illa, ont i huvudet, mer ont i huvudet, tänka på morgondagen, må mer illa, tappa lusten att dansa, orkar inte, lämna allt till assistenten, börja frysa, fryser mer, huvudet spränger, äta en banan, försöka dansa en dans, springa ut o kräkas, gråta mer....


Just nu är jag värd mindre än smutsfläcken under din sko...

Och hur var er tisdag?

Blonds have more fun?

Vet ni, ibland har jag bara lust att färga håret blont och sluta förstå så mycket. Bara svara lite korkat och le! Såg en riktig bimbo på tv nyss o satan så skönt hon såg ut att ha det, inte behöva tänka på något bara le och ingen ställer krav eller förväntar sig att man ska förstå sig på känslor, relationer eller prylar... Men jag skulle nog krypa på väggarna efter en dag för jag är inte korkad men visst vore det skönt att kunna stänga av och inte analysera sönder allt...
För att inte riskera dödshot från er naturligt blonda smarta och underbara människor så vill jag klargöra en sak: en "dum blondin" kan ha vilken hårfärg som helst, de finns överallt men de flesta vet vilken typ av människa man menar om man säger det så.
De flesta har säkert läst "härmed säger jag upp mig som vuxen" på nätet. Precis så känns det ibland! Om det bara gick att göra så!!

En gammal tröja...

Det har gått bra en tid, livet har fungerat med upp o ner gångar men mest upp. Så det är väl därför det just nu är platt fall... man får inte vara glad för länge för då kommer genast något i vägen. Jag känner mig trist, tråkig, ful, urtvättad, dålig passform... helt enkelt som en gammal favorit tröja som man inte har hjärta att kasta trots att den tappat färg o form och man inte vill visa sig ute i den. en sån som man älskar att gosa in sig i när man är ensam o ingen ser... precis så känner jag mig. Jag vill inte se ut som någon foto modell eller ha massa fina dyra kläder men jag vill se glittret i någons ögon när jag passerar. jag vill känna att jag betyder något, jag vill inte bara vara en gammal tröja... Men det jag ser i spegeln visar någon som är trött ända in i själen, någon som ser blek, trött o plufsig ut och som inte orkar ta sig ur det... Jag orkar inte promenera längre, det gör för ont, jag orkar inte bry mig längre för vem skulle se? Vad spelar det för roll? Jag är ändå fel, gör fel, fel fel... Jag vill vara perfekt för dig, Jag vill vara den som tänder glimten i ditt öga, vill vara den som tar emot dig när du faller men istället blev jag en gammal tröja...

Förlåt

Förlåt alla gymnasie elever som går i vår korridor. I dag hatar jag er alla, jag hatar ert patetiska prat om taskiga lärare. Vem som är snygg/ful. Jag skiter fullständigt i om bussen kommer snart eller gick nyss... Jag hatar ert visslande, sjungande bara ljudet av era steg... Hatar tjattret på språk ingen människa förstår...Förlåt ta det inte personligt, ni är säkert väldigt fina människor men idag skulle jag önska er till månen eller mars... Orkar inte höra mer. Stänger dörren men ni hörs ju ändå! Snälla gå, försvinn, nu! Måste andas måste hålla ihop har butiken ensam i 2,5 timme nu... Andas, bara andas inte tänka. Borde skapa, borde jobba på kurs materialet till nästa vecka... Orkar inte måste andas åskan är närmre nu, vet det, känner det i hela kroppen snart är gränsen nådd men bara andas, 5 timmar till så är jag ledig sen. Utan denna ventil skulle jag bli galen, kan inte förklara, vet inte varför jag mår så här, eller jo egentligen vet jag men ändå är det fel... Jag orkar ju alltid! Jag fixar all skit som livet kastar i ansiktet, men varför känns det som jag drunknar på torra land? Vad är det som gör att jag inte känner fast mark under fötterna? Förstår inte, försöker bara andas. Håller masken inför andra men är som en skakande geléklump när jag blir ensam... Jag hatar verkligen detta! Jag är inte så'n! Jag är stark, jag orkar, jag kan... Men varför känns det så jobbigt o svårt? Tack o adjö, alla kommer vi att dö...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Jag vill...

skrika högt! jag vill sitta tyst och bara gråta.... Jag vill riva sönder alla böcker o papper, jag vill sitta stilla o läsa. Jag vill hoppa sönder soffan o sparka ner tavlorna, jag vill ligga som en boll. jag vill ut i mörkaste skogen o sparka på ett träd o skrika allt jag kan, jag vill sitta alldeles tyst o se en spindel väva sitt nät..... I min kropp blåser just nu en storm och jag kastas mellan alla känslor som finns... jag VET att det är helt normalt för den situation vi har men det gör det ju inte lättare! När Bobo gråter går jag automatiskt in i "jag fixar allt läge" då plötsligt ska jag ordna med allt möjligt o tänka så rationellt som möjligt o planera, fixa, styra, trösta... Helst av allt skulle jag vilja kasta mig in i hans famn o gråta lika hämningslöst jag... men då slår alla spärrar till och jag får inte, kan inte ska inte gråta, ska bara trösta, fixa, styra, ställa.... Vet oxå att det är en reaktion på det som hänt och att alla reagerar olika... men jag känner oxå att det bygger på, lagras på hög,jag kommer inte undan med det o förr eller senare exploderar det rakt i ansiktet på mig... men jag kan inte ändra på det! Det är bara att hänga i o låta smällen komma när den kommer för jag känner att den kommer, den ligger som ett åskmoln i horisonten o mullrar.... men tills dess får jag fortsätta att städa, fixa planera och sysselsätta mig och halvt prata ihjäl mina stackars dansare.... När det är jobbigt så har jag märkt att jag pratar mer, förklarar mer, allt för att hålla min egen hjärna sysselsatt så jag inte hinner tänka på det jobbiga....

ibland är det så tröttsamt att vara jag...

Brev till Gud /Gudrun/Ödet eller någon

Alltså nu måste jag få protestera! Varför ska du bara få ta alla gobitar för? Jag är i allafall uppfostrad så att man delar med sig, man får inte ta allt till sig själv. som barn fick man lära sig att dela på leksakerna och godiset. Som vuxen vet man att det är oförskämt att ta största bullen och de godaste pralinerna i Alladin asken först. Hur kommer det sig då att du får roffa åt dig?!? Du tog min vän Jannika när hon hade två små barn som behövde henne, en underbar människa mitt i livet. Du tog min älskade morfar alldeles för tidigt. Du tog oxå barnens farfar/ min svärfar samma år. Några år senare skaffade jag en ny svärfar och då tog du honom oxå! När jag äntligen började få kontakt med släkten på pappas sida stal du farmor, rakt under näsan på oss. Tidigare i år tog du lilla underbara E... en liten kille på 8 år o nu stal du min svägerska oxå... Nu får du ge dig!!! Varför får du vara girig o inte jag?!? Jag vill ha dom kvar kan du fatta det? Sluta upp att ta saker för andra för på så vis får man inga vänner, det har min mamma sagt så det så!

tankar

Vill gråta, kan inte... Förstår inte hur det gått till... Man ska inte dö när man är 27år, man ska definitivt inte dö ensam utan förvarning. Man ska inte hittas på sitt köksgolv, livlös och kall mitt i livet... Mår illa kan inte gråta... Hör Bobo prata med sin mamma i köket, de pratar minnen och funderar på hur det gick till. De gråter och skrattar om vart annat, de behöver det, de behöver varandra. Jag finns här för dom, är stark, men just nu måste de få vara själva, få vara bara familjen utan mig. De är glada att jag är här, jag får bobo att orka... Jag måste orka, vill bära dom i min famn, hon blev ju min syster oxå... Har svårt att andas vill gråta kan inte... Nu kom stora syster från vallentuna de kramas o gråter... Ligger på gästsängen, det värker i hela kroppen, ont i magen, mår illa och vill bara förstå... Kan inte sova, vill vakna från mardrömmen... Nu kommer dom... tårarna, det är befriande att få gråta. vet att jag befunnit mig i chock, Det är inte fel på mig jag kan gråta...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Vägen tillbaka.

Tänker ofta att jag ska skriva, hör lixom berättelsen formas i mitt huvud men sen tar det stopp. Inte nu, ska skriva snart, i morgon, sen.... Jaja så är det i bland men nu bubblar det ut lite ord som vill fastna här! Luften gick ur efter semestern, promenaderna blev sparsamma för kroppen ville inte riktigt vara med. Som ett brev på posten kom då 2 kilo direkt... Jag har ju verkligen försökt detta året att jobba bort och det har varit så svårt och frustrerande, jag som vet att har jag bestämt mig så kan jag... Men så fick jag höra för ett tag sen att de p-piller som jag fått utskrivet, märk väl den enda sorten som en överviktig (läs fet) kvinna kan få, har en tendens att påverka magen. Aha tänkte jag som då lidit av "hård mage" i över ett år. detta har gjort att jag fullständigt gått sönder i mumindalen och ständigt blöder och vill skrika och gråta så fort man känner sig nödig. Har ätit katrinplommon, fikon, linfrön, köpt duphalac på apoteket, kort sagt gjort allt för att få magen att mjukna men förgäves. Semestern var fruktansvärd, var så trasig att jag knappt ville sitta alls så det blev att inhandla lite  xyloproct för att klara att umgås med folk utan att gråta. fick tipset att prova lactulos meda, en fruktansvärt sötsliskigt sirapsliknande hutt som inte skulle påverka kroppens egna funktion som andra laxermedel kan göra utan bara mjukgörande. Det fungerade riktigt skapligt! Då dök nästa problem  upp... jag mår illa av det! O då menar jag inte lite lätt och dessutom hela dagen... För fjorton dagar sen var gränsen nådd o jag kände att jag måste gå till botten med detta, var det p-pillren som skapade detta? Letade reda på dem i fass o hör o häpna, vad tror ni jag hittade där? Jo en av biverkningarna av dessa #¤#%* piller var viktuppgång!!!! Ökad hunger och viktuppgång!!! Och det är de ända piller som skrivs ut till feta människor!!!! hur i helvete tänkte de nu???? Dessutom påstod ju barnmorskan att de flesta slutar blöda av dessa piller, det sa de även på KK när jag fick söka akut för kraftiga blödningar att efter 3 månader skulle man sluta blöda! Jag hade då ätit dem i 6 månader.... Fick även en cysta som var som en golfboll som de hotade att operera om den inte försvann. Jag måste äta blodstillande medicin vid varje mens för att inte blöda ner allt jag ser. Så får vi ju inte glömma smärtan... denna djävulska mensvärk. Bingo! Allt detta fanns med i biverkningslistan, jag lyckades alltså pricka in de vanliga, mindre vanliga och sällsynta biverkningarna. Fantastiskt trevligt... Not!
Ringde Barnmorskan som skrivit ut mina piller och bad om en tid att prata om detta och om ett alternativ till pillren. För att göra en lång historia något kortare så hade vi ett givande samtal där hon förklarade att jag var väldigt ovanlig som drabbats av alla biverkningar och att "det är ju inte pillren som gör dig tjock, det är ju bara att hungern ökar men du behöver ju inte äta för det"... suck! Jag har ätit andra mediciner förut som haft det som biverkning och det funkar inte, enligt min läkare så får/bör jag inte äta sådana tabletter!! Det går verkligen inte att stå emot den ständiga driften att äta fast man är mätt. Mitt omänskliga begär efter godis som inte ens är gott men bara det innehöll massa socker så gick det ner. Andra kan säkert fixa det men jag kan verkligen inte hur gärna jag än vill, ni som känner mig vet hur bestämd jag kan vara och hur noga jag är med maten om jag bestämmer mig men nu gick det bara inte. alla dessa begär bara försvann när jag slutade med p-pillren... ni anar inte hur skönt det är att gå förbi godis disken o verkligen inte vilja ha! Och vill jag ha så kan jag gå förbi ändå och säga "nej tack inte i dag, idag ska jag inte äta godis" och det är okej!!! Lycka!
De två kilona har försvunnit igen så nu finns det hopp! Har nu en hormonspiral istället med samma hormon som P-pillren men i en fjärdedels dos. Aptiten har minskat så jag är inte riktigt sugen på något alls och jag mår lite illa från o till hela dagarna men det stod att det brukar ge sig efter någon vecka eller två o det kan jag klara... att inte känna hunger är en underbar känsla! Då är det värt lite illamående. O vet ni... Jag har varit på toan och allt kändes som det ska! Att våga ta i utan att känna hur det spricker sönder, utan att behöva höra droppandet av blod, utan att behöva stå upp den närmsta timmen efteråt för att det gör så ont att sätta sig och ännu värre ont att resa sig. Första gången det hände hade jag ett leende på läpparna resten av dagen kan jag lova. Haha inte illa när en bajskorv kan få en att le på det viset!
Det är ju synd bara att det skulle ta 1 ½ år innan jag kopplade samman allt och förstod att det inte "bara var tillfälligt" som jag mådde dåligt.1½ år av plågor helt i onödan.... Jag vill ju leva här och nu hela tiden och ont har jag så ofta att jag inte kan se mönstret alla gånger, jag tycker att "jag mår bra men just idag har jag lite ont här eller där" och det innebär ju att det kan ta ett tag innan jag ser mönstret, att "just idag" har varit varje dag en längre tid. Är lite trög när det gäller smärta, den är ju en del av min vardag så varför tänka på den hela tiden? Jag förtränger den ofta och glömmer bort att man kan ta piller. Vill liksom inte att smärtan ska överskugga livet utan jag låter livet skugga över smärtan!
Denna vecka har jag verkligen börjat gå igen, inspirerad av att de två kilona försvann. Har oxå bestämt att min vecka ska löpa från måndag till söndag istället, det blir lite enklare så.

Klockan är mycket och detta är skrivet direkt från mina virriga tankar så jag ber om ursäkt om det verkar lite rörigt och antagligen är det massa skrivfel... får se om jag orkar redigera i morron eller om ni får stå ut!
Puss o hej leverpastej!

Någonstans i tidernas begynnelse gjorde "någon" en rejäl tanke vurpa! ( istället för "någon" får du själv sätta in Gud, Gudrun, Allah, Freja eller vad du nu finner lämpligt)
Vi kvinnor har ont vid ägglossning, ont vid mens, ont att föda fram barnet ( och faktiskt har en del väldigt ont av att tillverka dem oxå)... Varför? Om grund tanken var att man är mer rädd om det man fått kämpa för så sket det sig rejält eftersom barn misshandlas mer än någonsin över hela världen... Så hur tänkte "någon" egentligen? och om nu grundtanken var smart varför fördelades inte smärtan lite? Om karlarna fick lite ont i apparaten vid sex kanske antalet våldtäkter skulle minska, fast det är klart då skulle ju även det trevliga myset minska... tänkte inte på det... men om det gjorde ont när det är för tight då? då kanske antalet pedofiler skulle minska... men det faller väl det oxå för det finns ju massa andra hemskheter de kan göra med barnen istället... Men varför måste vi tjejer ha så förbannat ont månad efter månad, år efter år? det är orättvist!!!!!! Det är fusk att inte killarna har något motsvarande så man kan få lite förståelse!! AAAAARRRRGGGGHHHHHHH!!!! O då kanske det skulle prioriteras att uppfinna bättre smärtstillande för det.... Gud så trist jag låter, o vilken pain in the ass jag måste vara idag! Stackars älskade Bobo, jag får nog försöka bita ihop idag oxå så han inte flyr o gömmer sig...

Aj som fan o ha en bra dag för helvete!