Min resa mot mål!

torsdag 24 februari 2011

Nu är det över...

den 23 februari kl 23.37 slutade hjärtat att slå och maskinen tystnat... Tack du lilla lintott för de år du var här, Tack för dina bus, tack för dina millioner frågor, tack för glimten du satte i din pappas ögon. Vi kommer sakna dig. men kan oxå glädjas i att du funnits, att vi fick chansen att träffa dig. Lek med änglarna så ses vi i Nangijala gullunge!

onsdag 23 februari 2011

Tankar från en ledsen själ....

Skuggan breder ut sig mer o mer, hoppet har bleknat. Mörkret i det som en gång var en hjärna full av drömmar, hopp, minnen och bus tar över. Ljuset har slocknat, tankarna har tystnat och inget liv finns kvar. Snart stängs maskinerna och allt blir tyst, kvar finns bara saknad och tårar... Till slut kommer tårarna också att ta slut men sorgen slutar aldrig att klösa sina klor i en förälders själ... en helhet har plötsligt blivit halv, en framtid har suddats ut. Det svävar nu ensamma drömmar utan mål i vinden, snart vet ingen vad som fanns i dom. Tomt och tyst ekar ett pojkrum, ensam och övergiven väntar en säng. Men pojken kommer inte hem, aldrig ska vi få svar på vad som kunde blivit. Framtiden var hans, allt kunde varit möjligt. Hockeyproffs i USA, Sockerbagare i Flen, tidningsbud i stan eller formel 1 förare i Italien... Vem vet? Ingen kommer någonsin att få veta... Hur ska föräldrarna orka?

tisdag 22 februari 2011

Det som inte får hända...

... har hänt. Ett liv hänger i vågskålen, ett liv som nyss börjat hänger i en skör tråd. I en sal på Astrid Lindgrens sjukhus ligger en 7 årig liten kille och kämpar för livet. Nedsövd, nedkyld och inkopplad i en konstgjord lunga. Han drunknade i badkaret när han badade med sin lillasyster hemma hos sin mamma. I hemmet där de flesta känner sig trygga och aldrig skulle komma på tanken att något sådant skulle kunna hända. Någonting var allvarligt fel, en sådan sak händer inte utan orsak och vi alla hoppas o ber för att det inte var försent när han hittades... Vi klamrar oss fast vid hoppet att han ska klara detta, att syret räckte till så att inga allvarliga skador uppstått, att föräldrarna orkar, att lillasyster inte tar skada. Massa tankar snurrar runt hela tiden man vill gråta, skrika och låtsas som det inte hänt för det får inte hända, det får inte vara sant, jag vägrar att tillåta att det har hänt. Men jag har inte den makten men nu om någonsin önskar jag mig superkrafter, att ha förmågan att heala för då skulle jag släppa allt annat låsa in mig i min grotta och inte komma ut förens mina krafter var slut o pojken hel. Men jag kan inte och det får mig att känna mig o tillräcklig och fjuttig. alla mina problem är en liten obetydlig fis i universum i jämförelse med vad som händer med min vän och hans före detta fru.

Vårda era nära o kära, tillbringa tid med varandra, i morgon kan det vara försent....

lördag 12 februari 2011

tiddeli pom!

Jag är så glad! Så nöjd och alldeles slut... Jag kom på andra plats och kunde verkligen inte ha gjort mer... Det här var mitt mål, att kunna med stolt blick och rak i ryggen säga att jag gav mitt bästa. O det gjorde jag! Det var så fantastiskt skönt att få ladda ur till absoluta maxgränsen av min kapacitet. alla muskler, o jag menar verkligen alla skakade fulla av mjölksyra efteråt, det kändes som ett under att jag verkligen hade kraft kvar att ta mig av golvet för egen maskin... O det i en positiv bemärkelse! Alla domarna har vid olika tillfällen kommit fram och gett positiva komentarer och klappar på axeln, flera medtävlare kramade mig och kom med massa beröm. Dessutom kom flera ur publiken fram och sa: " Wow! Vilken dansglädje! Du var fantastisk, du är verkligen glad innifrån och ut!"  Och jag kände verkligen att glädjen var ärligt menad från minsta fiber i min kropp! Jag älskar detta! Det ska bli intressant att se filmen sedan, protokollen från tävlingen innehåller både saker jag måste tänka på och positiva kommentarer men inget direkt fel... så jag är sååååå glad! Jag gjorde mitt bästa, idag är det underbart att vara jag för jag är duktig! Jag kan!
Efter allt beröm till mig själv måste jag förstås berätta att jag lyckades göra en spektakulär entré till prisutdelningen... eller NOT! Det är en liten trappa upp till scenen på ca 5 steg; jag hade väldigt vida byxor på mig.... i sista steget upp fastnar min fot på insidan av byxbenet och eftersom jag då inte får ner foten så vacklar jag, försöker desperat att få tag i väggen medans jag försöker kicka loss byxan... missar väggen och faller hejdlöst ner på knä... lyckades vrida snett innan jag landar så jag har nu ett bultande och svullet knä... men det skiter jag i!! Om någon nu tyckte att det såg kul ut så har jag glatt någon! Jag är en jävel på att dansa i alla fall... ;-)

Nervöst!

Nu har jag riktigt ont i magen! Om ett par timmar är det över men just nu är det riktigt jobbigt! Var jag verkligen så här nervös de andra gångrna? Nej jag tror inte det faktiskt... men genrepet i onsdags gick inte så där lysande i den ena dansen... fast å andra sidan säger de att ett genrep ska gå åt helvete så "premiären" kan bli perfekt. Så jag intalar mig att i dag kommer allt stämma! men nu ska jag springa till damernas.... IGEN! o ta på jacka o skor och gå ut... blir hämtad om en kvart. Fy fan vad jag mår skit just nu, Varför anmälde jag mig till detta?
Pözz o hej leverpastej!

tisdag 8 februari 2011

Snart är det dags...

På lördag smäller det! Då ska jag tävla igen o nu börjar bitarna falla på plats mer o mer men tyvärr kommer även nervositeten... ska jag minnas alla små tips o "måsten", alla små detaljer, alla extra saker vi ska göra till musiken... kroppen är sliten men hänger med ännu så som inget oväntat sker så kommer det funka bra.
I morgon kommer Challe igen o kollar av det sista, putsar oss, inspirerar oss och hjälper oss på alla sätt.
Hå hå jaja det blir nog bra