motig, svårt och rent ut sagt skit...

Fy så svårt det är när alla fibrer i kroppen skriker nej nej nej! Jag vill gå ut o gå, vet att jag gillar att gå men det tar emot så attans mycket. Det gör ont ont ont.... blä!

Måndag 4801
Tisdag 4107
Onsdag 10088
torsdag 4500
fredag
lördag
söndag

Att kickstarta en motvillig kropp...

...är inte det lättaste! Jag som förut gladeligen gick mellan 10000-15000 steg om dagen är nu glad om jag klarar 5000. Men nu har jag bestämt mig för att inte acceptera att kroppen strejkar, jag köper inte att jag ska bli sämre o sämre. Inte utan en rejäl fight! Så nu är mitt nya mål att klara 5000 steg varje dag, det betyder 35000 steg i veckan. veckan ska gå från måndag till söndag så jag ligger lite efter redan eftersom jag inte hade stegmätaren på i måndags (det var inte mycket gående ändå) och tisdagen var lika illa... men nu gäller det Neli Vs Kroppen som gäller!

Måndag 12 dec  0
tisdag 3145
Onsdag 7239
torsdag 8315
fredag 7028
lördag 3309
söndag 4403
Totalt: 33439

Nja det gick ju inte så bra... fast jag gick ju faktiskt lite på måndagen fast jag inte hade siffror på det så jag ska väl vara nöjd ändå.

Yey!! Jag lyckades logga in!!!!

Efter data kraschen så har jag inte haft tillgång till mitt blogg konto mer än från mobilen... men nu hittade jag mina uppgifter!!!

väntans tider...

I väntan på att dagen ska börja och ta slut... Rät Rät avig avig ...stickar jag. Det är skönt att ha något för händerna.... Suck ta slut snart denna jobbiga dag!

Published with Blogger-droid v1.7.4

En gammal tröja...

Det har gått bra en tid, livet har fungerat med upp o ner gångar men mest upp. Så det är väl därför det just nu är platt fall... man får inte vara glad för länge för då kommer genast något i vägen. Jag känner mig trist, tråkig, ful, urtvättad, dålig passform... helt enkelt som en gammal favorit tröja som man inte har hjärta att kasta trots att den tappat färg o form och man inte vill visa sig ute i den. en sån som man älskar att gosa in sig i när man är ensam o ingen ser... precis så känner jag mig. Jag vill inte se ut som någon foto modell eller ha massa fina dyra kläder men jag vill se glittret i någons ögon när jag passerar. jag vill känna att jag betyder något, jag vill inte bara vara en gammal tröja... Men det jag ser i spegeln visar någon som är trött ända in i själen, någon som ser blek, trött o plufsig ut och som inte orkar ta sig ur det... Jag orkar inte promenera längre, det gör för ont, jag orkar inte bry mig längre för vem skulle se? Vad spelar det för roll? Jag är ändå fel, gör fel, fel fel... Jag vill vara perfekt för dig, Jag vill vara den som tänder glimten i ditt öga, vill vara den som tar emot dig när du faller men istället blev jag en gammal tröja...

Jag är för mycket...

Jag gör för mycket
Jag vill för mycket
Jag tänker för mycket
Jag planerar för mycket
Jag ställer upp för mycket...
Problemet är att jag vet inte vad lagom är, när ska man sluta hjälpa, tänka, vilja och planera?... Om jag ska iväg på en resa utan att planerat vad jag behöver ha med mig mår jag jättedåligt. jag behöver tänka och planera så kan jag åka utan stress. Om vi har någon aktivitet försöker jag tänka att vara något så när förberedd på om något oförutsett inträffar. För mig är det naturligt att man se till att ha extra näsdukar om man är förkyld så det räcker om det drar ut på tiden, eller extra tamponger, plåster eller vad man nu behöver. Jag hatar att stå där som ett fån och sakna något jag kunde ha räknat ut att jag skulle behöva. Jag går alltså inte omkring med halva bohaget med mig men beroende på aktivitet kan man förutse de viktigaste behoven. Problemet är att jag tycks reta gallfeber på min omgivning, jag mår som sagt piss dåligt om jag slarvar med att ha med uppenbarliga saker. Men tydligen så är jag ensam om det, tydligen så irriterar det mer att sakerna är med än att stå där utan... Hur lär man sig att slarva o strunta i det som är så invant? Hur ska jag lära mig att hålla käften och inte fråga "har du xxxx så det räcker?" För mig är det viktigt men jag orkar inte att bli behandlad som jag vore värdens jobbigaste idiot för att jag bryr mig... Är det så fel att bry sig? Är det så fel att tänka lite längre fram? tydligen är det det... Jag blir så ledsen, jag vill ju bara väl. Nu vill min kära sambo inte ens följa med till husvagnen med kompisarna bara för att jag bad honom ta ett extra paket näsdukar när han ska stå ute i blåsten och putsa fönster. Ska väl tillägga att han är genom förkyld. Jag måste träna på att bara tänka på mig själv, att inte bry mig om andra. Måste skala av halva det som gör att jag är jag... hur fasen nu det ska gå till. Finns det någon kurs någonstans?
Jag ger snart upp, varför är allt jag gör fel? Jag är till o med född i fel månad så inte ens det klarade jag av, ni ska se att när den dagen kommer så klarar jag nog inte ens av att dö rätt... Jag skulle ju blivit en fläck på lakanet, just nu känns det som ett stort elakt skämt att jag ens blev född.
Far åt helvete jävla skit värld!!

Idag....

...mår jag bra! I går kväll, efter en fruktansvärt jobbig dag i mitt kaos åkte Bobo o jag till brukshundsklubben i söderköping. Det var start för ett gäng glada hundägare som ska gå agillity kurs och kusin Åsa tillsammans med Ann var instruktörer. Jag ville se hur det går till när man introducerar agillity för sin hund. Det var skitintressant för att vara exakt! När jag åkte hem i går var jag så glad, ända inifrån o det behövde jag. Det var så härligt att se glädjen hos hundarna, ägarna och instruktörerna. Idag så lade jag in en ny cd bok i min telefon, ett tag nu har jag bara haft radion o det ger inte samma avslappning i mitt huvud. ( ha det där lät ju inte klokt men jag fattar vad jag menar i alla fall!) Sen tog jag fram kartan o kompassen o drog till Vrinneviskogen för några timmars orientering! Gissa om det var en lisa för själen!! Da Vincikoden i öronen, solsken, skog och trevliga människor... alla jag mötte vid tjalvestugan log så härligt, en liten farbror frågade med glimten i ögat om jag jobbade på att komma bort mig... vi pratade en stund o med ett stort leende gick vi åt varsitt håll o önskade trevlig helg. Idag älskar jag människorna i min omgivning! resten av dagen var lika härlig med besök hos Mormor och lite dans med Elin... Den här dagen behövde jag, kommer det fler jobbiga dagar ( ja det gör det lika säkert som att grodans arsle är vattentätt) då kommer jag orka det för batterierna är laddade igen.

Puss o hej, kram till dej

Förlåt

Förlåt alla gymnasie elever som går i vår korridor. I dag hatar jag er alla, jag hatar ert patetiska prat om taskiga lärare. Vem som är snygg/ful. Jag skiter fullständigt i om bussen kommer snart eller gick nyss... Jag hatar ert visslande, sjungande bara ljudet av era steg... Hatar tjattret på språk ingen människa förstår...Förlåt ta det inte personligt, ni är säkert väldigt fina människor men idag skulle jag önska er till månen eller mars... Orkar inte höra mer. Stänger dörren men ni hörs ju ändå! Snälla gå, försvinn, nu! Måste andas måste hålla ihop har butiken ensam i 2,5 timme nu... Andas, bara andas inte tänka. Borde skapa, borde jobba på kurs materialet till nästa vecka... Orkar inte måste andas åskan är närmre nu, vet det, känner det i hela kroppen snart är gränsen nådd men bara andas, 5 timmar till så är jag ledig sen. Utan denna ventil skulle jag bli galen, kan inte förklara, vet inte varför jag mår så här, eller jo egentligen vet jag men ändå är det fel... Jag orkar ju alltid! Jag fixar all skit som livet kastar i ansiktet, men varför känns det som jag drunknar på torra land? Vad är det som gör att jag inte känner fast mark under fötterna? Förstår inte, försöker bara andas. Håller masken inför andra men är som en skakande geléklump när jag blir ensam... Jag hatar verkligen detta! Jag är inte så'n! Jag är stark, jag orkar, jag kan... Men varför känns det så jobbigt o svårt? Tack o adjö, alla kommer vi att dö...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Sökes: manual till mig

Finns det en on och off knapp? I så fall vill jag ha hjälp att hitta den... Det är så många som är på mig, framför allt bobo, om att jag måste släppa ut sorgen... Gråt ut istället för att spara på det... Ja om någon kan trycka på den jävla start knappen! Hon saknas mig massor så det är absolut inte det som är problemet... Jag har bara hamnat i ett "orkar inte du så orkar jag för dig oxå" läge. När min kompis nyligen gick igenom en helvetes separation så var jag hans bollplank, hans stöd och jag bar hans sorg när han inte orkade. Dygnet runt, ständig telefonjour ca 5-15 ggr/dygn i flera månader. Jag gjorde det för det är så jag är, jag vill ta hand om de mina. Jag ångrar det inte en sekund! Men det blir tillslut en roll, man måste stänga av sig själv för att orka ge o ge o ge. Nu behöver Bobo mig och jag är genast där och vill ge allt jag har, om jag kunde skulle jag bära honom genom eld om det skulle hjälpa. Jag vill ta emot honom varje gång han faller... Vill vara dubbelt så stark för att han ska få vara svag om han behöver... Men det betyder att jag har stängt dörren till mitt inre rum, inte medvetet dock! För jag är inte dum! Det är väl ett slags självförsvar kanske, jag vet inte men allas tjat om att jag måste släppa taget och gråta gör att jag börjar känna mig som en dålig människa... Är jag det? Är jag hemsk som inte kan gråta hejdlöst så fort andra gör det? Jag gråter ibland när jag är själv, när tankarna kommer och jag inte behövs av någon annan... Då kommer paniken... Paniken över att alla kan dö idag, de kan ha dött i går redan. Det är då jag smsar i panik till sonen i östersund eller smyger in till sonen hemma för att kolla att de lever... Det finns nog ingen manual till mig... Kraken som försökte skriva den sitter säkert på hisspan nu. Men jag tar mig fram och jag försöker på mitt sätt... Det är säkert fel men det är det enda jag kan! Puss i pannan på er.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Jag vill...

skrika högt! jag vill sitta tyst och bara gråta.... Jag vill riva sönder alla böcker o papper, jag vill sitta stilla o läsa. Jag vill hoppa sönder soffan o sparka ner tavlorna, jag vill ligga som en boll. jag vill ut i mörkaste skogen o sparka på ett träd o skrika allt jag kan, jag vill sitta alldeles tyst o se en spindel väva sitt nät..... I min kropp blåser just nu en storm och jag kastas mellan alla känslor som finns... jag VET att det är helt normalt för den situation vi har men det gör det ju inte lättare! När Bobo gråter går jag automatiskt in i "jag fixar allt läge" då plötsligt ska jag ordna med allt möjligt o tänka så rationellt som möjligt o planera, fixa, styra, trösta... Helst av allt skulle jag vilja kasta mig in i hans famn o gråta lika hämningslöst jag... men då slår alla spärrar till och jag får inte, kan inte ska inte gråta, ska bara trösta, fixa, styra, ställa.... Vet oxå att det är en reaktion på det som hänt och att alla reagerar olika... men jag känner oxå att det bygger på, lagras på hög,jag kommer inte undan med det o förr eller senare exploderar det rakt i ansiktet på mig... men jag kan inte ändra på det! Det är bara att hänga i o låta smällen komma när den kommer för jag känner att den kommer, den ligger som ett åskmoln i horisonten o mullrar.... men tills dess får jag fortsätta att städa, fixa planera och sysselsätta mig och halvt prata ihjäl mina stackars dansare.... När det är jobbigt så har jag märkt att jag pratar mer, förklarar mer, allt för att hålla min egen hjärna sysselsatt så jag inte hinner tänka på det jobbiga....

ibland är det så tröttsamt att vara jag...

Brev till Gud /Gudrun/Ödet eller någon

Alltså nu måste jag få protestera! Varför ska du bara få ta alla gobitar för? Jag är i allafall uppfostrad så att man delar med sig, man får inte ta allt till sig själv. som barn fick man lära sig att dela på leksakerna och godiset. Som vuxen vet man att det är oförskämt att ta största bullen och de godaste pralinerna i Alladin asken först. Hur kommer det sig då att du får roffa åt dig?!? Du tog min vän Jannika när hon hade två små barn som behövde henne, en underbar människa mitt i livet. Du tog min älskade morfar alldeles för tidigt. Du tog oxå barnens farfar/ min svärfar samma år. Några år senare skaffade jag en ny svärfar och då tog du honom oxå! När jag äntligen började få kontakt med släkten på pappas sida stal du farmor, rakt under näsan på oss. Tidigare i år tog du lilla underbara E... en liten kille på 8 år o nu stal du min svägerska oxå... Nu får du ge dig!!! Varför får du vara girig o inte jag?!? Jag vill ha dom kvar kan du fatta det? Sluta upp att ta saker för andra för på så vis får man inga vänner, det har min mamma sagt så det så!

tankar

Vill gråta, kan inte... Förstår inte hur det gått till... Man ska inte dö när man är 27år, man ska definitivt inte dö ensam utan förvarning. Man ska inte hittas på sitt köksgolv, livlös och kall mitt i livet... Mår illa kan inte gråta... Hör Bobo prata med sin mamma i köket, de pratar minnen och funderar på hur det gick till. De gråter och skrattar om vart annat, de behöver det, de behöver varandra. Jag finns här för dom, är stark, men just nu måste de få vara själva, få vara bara familjen utan mig. De är glada att jag är här, jag får bobo att orka... Jag måste orka, vill bära dom i min famn, hon blev ju min syster oxå... Har svårt att andas vill gråta kan inte... Nu kom stora syster från vallentuna de kramas o gråter... Ligger på gästsängen, det värker i hela kroppen, ont i magen, mår illa och vill bara förstå... Kan inte sova, vill vakna från mardrömmen... Nu kommer dom... tårarna, det är befriande att få gråta. vet att jag befunnit mig i chock, Det är inte fel på mig jag kan gråta...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Jaha!?!

Ska det vara så här? Var det detta jag drömde om? Skulle knappast tro det va...

Published with Blogger-droid v1.7.4

en ny blogg candy jag vill vinna!

länk till bloggcandyn om du vill vara med!