dag 78 eller "dagen efter en skitvecka"

Början av förra veckan var bra, jättebra faktiskt

tisdag 100,7
onsdag 100,2
torsdag 100,5 :-(
fredag 100,5  :-(
lördag 100,6  :-(
söndag101,0  :-(  :-(
måndag101,2  :-(  :-(  :-(

Idag tisdag: 100,2!! Yes!! Nu är vi på banan igen!

Vad gjorde jag för att få uppgången då? jo jag tror att dels så sjönk jag för fort dagarna innan pga att jag helt enkelt inte ätit den mängd jag behöver så förbränningen gick ner på noll. Dels så har jag druckit väldigt slarvigt. Men framförallt, jag har slutat vara hungrig och struntat i vad jag borde göra (typ äta regelbundet, lite men ofta). Allt blir en ond cirkel, ju mindre jag äter, ju mindre vill jag äta, fantasin att variera maten tar slut och då är det inte ens roligt att äta alls... Inser att oron över min pappa kanske påverkar mig mycket mer än jag tror. På utsidan och när man pratar med mig så ger jag nog intrycket att det är lugnt, att jag är stark och på något sätt väldigt saklig. Jag känner själv att jag ibland kanske låter som att det är bearbetat och jag kan prata om det utan att vara  nämnvärt påverkad. Men inuti... hå hå jaja inuti blåser det storm, inuti skriker jag, inuti gråter jag, inuti är jag skiträdd. Men jag vet att pappa är rädd, jag vet att pappa behöver mig som en klippa i hans stormiga hav. Han fanns inte när jag behövde som liten men jag kan finnas för honom nu, han behöver mig. Jag behöver finnas för honom för min skull... När jag sitter i timtal med honom på sjukhuset så pratar vi, mycket om ditt o datt men ibland dyker små guldkorn upp, små viktiga saker för mig, kanske ett ögonkast som säger mer än ord, eller ett blixtsnabbt svar som visar att ingen eftertanke behövdes utan svaret kom från hjärtat. Såna tillfällen kan ge mig svar på frågor jag inte vågat/kunnat ställa utan att vi ens pratar om just det... svårt att förklara men viktigt för mig. Att växa upp utan pappa, att veta redan som liten att ett annat barn tagit min plats. Ett barns logik är inte samma sak som vuxnaslogik, i min värld så var jag så värdelös att min pappa fick adoptera ett bättre barn. Mamma gjorde sitt bästa för att förklara hur det var men som sagt barn tolkar på sitt eget vis och jag berättade inte för någon vad jag tänkte. Men att i vuxen ålder för första gången få höra förklaringen, att det inte var hans val riktigt men för husfridens skull fick han göra valet att avstå kontakt. Han har mycket noga talat om detta, och bara det att han ringde mig direkt när hans fru gått bort gjorde att jag kunde acceptera det som sanningen, att han inte frivilligt valt det om han kunnat göra annorlunda. Nu o då kommer små saker, små ord och gester som bekräftar att det inte bara är ord. Att som vuxen för första gången få ett SMS där det står jag älskar dig från sin pappa... det är stort! jag grät... jag grät av glädje, av att jag kände mig fånig för hur jag reagerade... Jag är glad över att han gång på gång talar om att det betyder något att jag kommer, att han känner att jag är hans största stöd i detta. Det betyder så mycket! Ibland pratar vi inte alls, bara sitter tysta men det är aldrig en besvärande obekväm tystnad. Vi bara njuter av att vi nu har chansen att umgås som far o dotter. Vi behöver bara öva lite.... vi har ju inte varit här förut lixom, detta är nytt för oss men vi lär oss tillsammans...


Detta inlägget vart inte det jag tänkte när jag började men det behövde skrivas ner tydligen, jag berättar oftast inte vad jag tänker men idag behövde ventilen få öppnas...

Tisdag, dag 23 med Dukan

Redan 23 dagar... Denna helg har varit piss jobbig och måndagen var väl inte mycket bättre egentligen, har ingen aptit. Äter för att jag måste och inget lockar och det gör mig detsamma vad det smakar... trist men det visar sig ju på vågen i positiv bemärkelse. Risken är väl att jag hamnar i någon ond spiral och till sist syndar mig ur den... Så idag ska jag försöka laga massa god mat så jag bara kan plocka i kylen i flera dagar framåt så kanske jag motar olle i grind... men  nu till dagens positiva:

Morgonens vikt: 109,1

Det betyder 6,4 kg ner på 23 dagar... ja jäklar så duktig jag är! Jag är stolt över mig själv och jag kommer fixa detta!  Nu är jag ju nyfiken på hur fort jag kan komma i mål, Enligt Herr Dukans hemsida skulle jag gå i mål runt 20 november. Nu i början har det ju gått jättebra, men så måste man ju räkna med att sommaren har ju sina frestelser så där måste man räkna med vissa platåer faktiskt... Ja den som lever får se men just nu känns det som att jag kan slå hans mål förslag med envishet! Men å andra sidan är 40 kg på 10 månader egentligen orimligt snabbt, förra ggn tog jag 40 kg på lite drygt ett år och det var för snabbt för mig mentalt, jag hängde inte med i skallen vad jag vägde och hade alldeles för lite stöttning o vägledning efteråt... Denna ggn tror jag att jag är bättre rustad för förändringen och jag vet vilka fallgropar det finns efteråt... Jag hoppas att jag lärt mig läxan i alla fall!

Aha! Kan det vara så?

I morse vaknade jag frusen, trött och rent av uschlig... kände mig såå otroligt seg och började fundera på om det kanske är väderomslag på gång? Men termometern visar + 1,5 så det verkar ju inte stämma, hundpromenaden var mer SM i envishet, jag ville fram och kroppen hojtade vinglandes vid varje genväg att "kom igen här kan man fuska"! Men nej inget fusk men är helt slut i min kropp nu. Fixade lite frukost och då insåg jag  när jag satte mig ner, jag har ju mensvärk! Så länge som jag gick och koncentrerade mig på att orka gå och fundera över varför det gjorde så ont i huvudet och ryggen så missade jag visst att även själva mitten gjorde ont fan... Det kan ju förklara att jag ökat 2hg idag! Jag har inte haft besök av eländet på ca 2 månader och för min del kan den gott försvinna helt precis som för de flesta andra som äter samma p-piller. Jaja så kan det vara, eller så beror vikt uppgången på hur planeterna står i förhållande till regnskogen i atlantis, för mitt fel kan det ju inte vara!! ;-)


tjipp o hej

varning skitprat...

hå hå jaja detta inlägg är mest för mitt eget komihåg, men kanske kan det hjälpa någon annan så därför skriver jag det här...

Jag har en väldigt tråkig mage, och jag menar väldigt tråkig. Jag lider av IBS ibland riktigt illa och faktiskt periodvis helt ok. Sedan 2009 typ... ca... ja när jag fick mina nya p-piller med ett för mig nytt hormon i så blev min mage hård. Då pratar vi gå sönder, blod i massor och gråt varje gång det var dags för toan... inget kul. Det tog två år, en massa experimenterande och provande innan jag av en slump fick höra att hormonet jag fick kan ha den effekten på vissa. Rusch till Mödravården och fråga om något annat men tyvärr så är det hormonet det ända jag som över 40 och överviktig får använda... BLÄ!! Men om jag ville prova en 5 års spiral som jag fick köpa för dyra pengar själv så skulle det ju bara bli en 1/4 så mycket hormon. Jag var desperat så jag gjorde det. Hon varnade för att den kommer att göra ont att sätta in, men jag stod på mig. Jag gör inte om det utan narcos!! Helvete jag trodde jag skulle dö, Bobo trodde nog det oxå för han var vit i ansikte och hade hört mig skrika ända ut i väntrummet.Visst magen blev bättre men det var fortfarande massa sprickor, en del blod och lite mindre gråt...Jag fick även höra av doktorn att så kan det bli av flera år med värktabletter, ta lactulos. Men det mår jag illa av... kul! NOT! Sen kommer det roliga, i december tog Elin mig i örat o sa att nu är det verkligen dags att köpa magnet armbanden som ska hjälpa mot värk, fibro och diverse annat, antingen funkar det eller inte, hur eller hur så får vi varsitt fint armband i alla fall. Men det funka ( det kan jag berätta om en annan gång) Mindre värk men det som förvånade mig mest var min mage... från att gå sönder direkt så fort jag fått i mig något "fel" eller värktabletter. Har man fibro så äter man värktabletter... plötsligt märkte jag att det inte var skrämmande att gå på toa, behövde inte välja vilka stolar jag skulle våga sätta mig i för att inte kvida så fort jag reste mig.
Så började jag med Dukan metoden, hittade på små ställen i bloggar eller boken att det i förbigående nämns att man kan få stopp i rören..... Helvete! NEj och åter nej vill inte!! Idag skulle det bli 4:e dagen utan toa besök  så i natt när jag kom hem så bestämde jag mig för att få i mig en maxdos av lactulos, tänkte att då borde jag sova mig genom illamåendet och magvärken som jag får av det. och det funkade! Jag somnade som en stock! visst lite lätt illamående har jag fortfarande men det kan jag leva med!
Morgonens vikt var först lite trist: 112,9 alltså 2 hg upp men jag gjorde mina val i går och står för det. tog sedan itu med hall mattan som katt helvetet hade klämt ur sig en jättehög i och "grävt ner" genom att omsorgsfullt krafsa ihop mattan till en boll. Efter det hade lactulosen jobbat klart tydligen, jag var väldigt orolig att det skulle bli som vanligt med min mage, gråt o elände men icke!!! Fullständigt normalt!
Så nu kan jag skriva:
Morgonens vikt 112,5

Note to self: Ta ALDRIG någonsin av dig ditt armband! Om du får för dig att göra det, läs detta, minns all gråt, minns hur dåligt du mår att behöva äta olika "skitmedel" (hahaha).... Minns all onödig värk, ta aldrig av det!

dag 6, dags för omväxlingsfasen.

Idag hade inga jordskred inträffat utan vikten var exakt samma som i går. Men då ska ju tilläggas att jag faktiskt inte varit på toa på snart två dygn... Får göra något åt den saken, läste i en Dukan blogg att en msk vetekli skulle göra susen. Jaha omväxlingsfasen ja... Idag får jag äta grönsaker med allt det vanliga proteinet och det ska bli gott! Vet ni, jag mår redan bättre av detta, trodde nog att jag inte skulle märka så mycket ännu, det är ju bara dag 6. Visst kan jag bli otroligt trött emellanåt men det hänger nog ihop med att jag inte riktigt lärt mig vilket protein som jag ska lägga krut på... Alltså vilket som är mest i. I kväll kanske jag ska göra dumheter.. mmm illa illa! Vi ska ha en tjejkväll och när vi planerade den så var det vin,restaurang och bio på agendan, sen så kom Dukan metoden in i bilden och då blev det LIIIITE vin, mat hemma och dans i Annas vardagsrum. Enligt boken så står det att ibland kan man inte undvika festligheter och att man ska tänka på att inte äta massa salt mat eller för mycket alkohol för den kombinationen är väääldigt dålig, Så min plan för kvällen är att jag tar med min lilla vinflaska och om jag bestämmer mig för att det är värt det så är det bara den som gäller! Minskar extra på saltet i all mat och om jag vill salta något är det seltin som gäller men frukost äggen slank ner helt utan. Medvetna val kallas det visst. Anna ska fixa fettsnåla kycklingfileer i ugn och en grönsallad så tar jag med ett dukan bröd och keso till mig när de andra äter ris. Allt går att ordna bara man planerar! Min filosofi är att livet får absolut inte bestå av massa nej och "det går inte" för då ger man upp och tar lätta vägen ut. Igår hittade ju jag ett recept på pizzadeg som gjorde mig glad, inte för att mitt liv går under om jag inte får pizza men vi har ofta hemgjord pizza som lite familje mys, det är kul att laga maten ihop och då behöver inte jag vara utanför och frestas att "men va fan bara idag..." För bara idag kan växa till många dagar i veckan om man inte passar sig...


Morgonens vikt: 112,7

Enligt boken får jag inte väga mig i morgon för om man druckit alkohol så går man upp... men jag kommer göra det ändå, jag är beredd att stå för vad jag gjort, det var ju ett medvetat val och jag vet om konsekvenserna! Om jag nu dricker vinet alltså...

Published with Blogger-droid v2.0.6

Vinterns baksida

Jag tycker om vinter, gnistrande snö, vill hellre ha minusgrader än snöslask. Kylan ute kan man klä sig för men kroppens reaktion mot minusgrader kan man ju inte skydda sig mot... Hoppas det ger sig när detta skovet vänder, jag kan inte minnas att jag reagerat så här mkt tidigare vintrar? Eller har jag bara dåligt smärtminne? Inte för jag blir gladare av att veta men det kanske kan ge hopp för kommande vintrar... Ta det inte som en klagosång, bara en ventil för mina tankar. Vinter är mysigt!

Kramiz!

Bra eller dåligt?

haha ja vad ska man säga... har gått runt nu på morgonen o känt mig nästan sur o grinig. Nyss kom jag på varför, när jag inte kunde lyfta armarna för att plocka ner teet från hyllan... jag har ju ont ( ja mer än vanligt alltså)! hahah jag är så van att blockera tanken på det att jag i bland blir lite "smärttrög"... o det är ju bra att slippa tänka på att det gör ont hela tiden, nackdelen är att ibland hinner det gå så långt att jag inte blir hjälpt av tabletter utan har  ett par timmars rastlöst svärande och gnällande att vänta. Jag tror ändå att jag väljer att se det positivt, att kunna stänga av smärtan i hjärnan. Ja alltså smärtan är där hela tiden men min hjärna kan lixom blockera tanken på den så jag inte hör o ser den. Att den sen kommer med fullkraft som en åsnespark är ju en annan femma...

Skit tisdag från helvetet...

Skräck upplevelse, ensamhet, gråtattack, snorig, må illa, försöka förklara, gråta, förklara mera, ladda om, äta en liten liten bit mat, må illa, dansa, låtsas le, må illa, ont i huvudet, mer ont i huvudet, tänka på morgondagen, må mer illa, tappa lusten att dansa, orkar inte, lämna allt till assistenten, börja frysa, fryser mer, huvudet spränger, äta en banan, försöka dansa en dans, springa ut o kräkas, gråta mer....


Just nu är jag värd mindre än smutsfläcken under din sko...

Och hur var er tisdag?

idag är det gjort...

Idag har jag gjort det! Jaggjorde slag i saken och provade något jag länge tänkt på. Det var både spännande och ett rent helvete. Jag hade två coacher med mig och utan dom hade jag gett upp som vanligt. Men jag kämpade på och jag fixade det! Visserligen fick mina coacher förändra planen lite men dom gjorde det gärna och jag gav inte upp! Visst har jag fått mitt straff, visst har jag svurit lite över min envisa dumhet men oxå förundrats över just min envishet och vart den bär mig. Kommer jag ge upp? Nej jag tror inte det, jag vill veta vart detta kan ta mig. Kanske kan detta vara något jag kan älska när jag har hatat färdigt? Vet inte men vill gärna ta reda på det... Tjing!

Published with Blogger-droid v2.0.6

En rast snart kanske?

Nu när äntligen kroppen börjar vilja lite mer som jag vill så är det "knoppen" som börjar balla ur... Jag vill ha en rast nu tror jag. Fast det är väl det som hör till att vara människa, man ska veta att man lever. Den som myntade uttrycket "jämna plågor" visste nog ett o annat. Det som irriterar mig mest med mig själv är nog att utåt så verkar jag så stark men inuti så tvivlar jag ständigt på mig själv, jag tror inte jag duger, hittar fel och saker som bekräftar mina tankar i allt. trodde jag bearbetat klart min jobbiga skilsmässa, trodde övergreppen var "glömda" ( nej sånt glömmer man aldrig men man kan leva med det mer eller mindre bra) men många jobbiga insikter om mig själv har bubblat upp och ju mer jag tänker ju mer bubblar fram... Börjar inse att det är inte Bobo som sakta drar sig bort från mig precis som Molle gjorde, utan det är jag som trycker honom från mig för jag förväntar mig att han kommer kasta bort mig ändå, för jag duger inte... alla de saker som sas till mig för fyra år sen har blivit sanningar i mitt huvud. Jag som trodde jag stod över sådant! Jag trodde verkligen jag sett i genom det! Att jag "dödat" den cyniska lilla djävulen som satt på min axel o var elak mot alla som såg lyckliga ut... Den lilla djävulen som ständigt talade om för mig att alla karlar var skitstövlar och att jag är värdelös...  Fick en härdsmälta i dag på Willys. På Willys av alla ställen?!? det bara bubblade över som en mentos i en colalight.... tårarna bara rann o jag bara svamlade o bubblade... Bobo drog in mig bakom några hyllor på skoavd så fick jag rinna av... han bara stod där o tog emot o lyssnade, kramade mig o lät mig berätta. Han gav mig också en sanning tillbaka som jag inte velat/vågat/kunnat förut fast jag trodde det. "det är skönt att du äntligen börjat bearbeta att du blivit bränd, jag har väntat på det, jag har oxå blivit bränd o vet hur det är, hur tankarna går" .... Men jag var ju klar med det! trodde jag i allafall, men han har nog rätt är jag rädd. Tyvärr är det nog så att jag gjort med detta som med allt annat, byggt upp en mur, sopat mina känslor under mattan och låtsats som det regnar. Men en matta kan visst inte innehålla hur mycket skit som helst så i bland pyser det ut. Inser nu att jag byggt upp denna vulkan hela hösten, har sett tecken som inte finns, tecken på att Bobo tröttnat, tecken på att jag inte duger, tecken på att det Molle sa om att jag bara var bra på att ta hand om barnen o handla o sån't var sant... Jag skyller på att jag hela hösten varit på väg ner i ett skov med fibron och i dess spår följer lixom ofta depression. Men jag tror att skovet nått sin kulmen och att jag är på väg upp igen, jag orkar mer och promenerar mer. Så då kanske jag kan orka igenom detta oxå, Det brukar jag ju göra. Jag är nog som en sån där leksaksgubbe med tyngd i botten, hur många smällar den än får så reser den sig igen. Dessutom fick jag klart för mig att jag har Bobo vid min sida, han kanske inte alltid förstår vad jag behöver eller ser när jag gräver ner mig men han finns där... För mig! Han e min! Han älskar mig för den jag är alltså duger jag. Den meningen ska få bli mitt mantra tills jag är tillbaka på banan igen: Han älskar mig för den jag är alltså duger jag! Ibland är det skönt och nyttigt att skriva ner sina tankar för då kan man se saker ur en annan vinkel och det känns lite lättare en stund...

En gammal tröja...

Det har gått bra en tid, livet har fungerat med upp o ner gångar men mest upp. Så det är väl därför det just nu är platt fall... man får inte vara glad för länge för då kommer genast något i vägen. Jag känner mig trist, tråkig, ful, urtvättad, dålig passform... helt enkelt som en gammal favorit tröja som man inte har hjärta att kasta trots att den tappat färg o form och man inte vill visa sig ute i den. en sån som man älskar att gosa in sig i när man är ensam o ingen ser... precis så känner jag mig. Jag vill inte se ut som någon foto modell eller ha massa fina dyra kläder men jag vill se glittret i någons ögon när jag passerar. jag vill känna att jag betyder något, jag vill inte bara vara en gammal tröja... Men det jag ser i spegeln visar någon som är trött ända in i själen, någon som ser blek, trött o plufsig ut och som inte orkar ta sig ur det... Jag orkar inte promenera längre, det gör för ont, jag orkar inte bry mig längre för vem skulle se? Vad spelar det för roll? Jag är ändå fel, gör fel, fel fel... Jag vill vara perfekt för dig, Jag vill vara den som tänder glimten i ditt öga, vill vara den som tar emot dig när du faller men istället blev jag en gammal tröja...

Jag är för mycket...

Jag gör för mycket
Jag vill för mycket
Jag tänker för mycket
Jag planerar för mycket
Jag ställer upp för mycket...
Problemet är att jag vet inte vad lagom är, när ska man sluta hjälpa, tänka, vilja och planera?... Om jag ska iväg på en resa utan att planerat vad jag behöver ha med mig mår jag jättedåligt. jag behöver tänka och planera så kan jag åka utan stress. Om vi har någon aktivitet försöker jag tänka att vara något så när förberedd på om något oförutsett inträffar. För mig är det naturligt att man se till att ha extra näsdukar om man är förkyld så det räcker om det drar ut på tiden, eller extra tamponger, plåster eller vad man nu behöver. Jag hatar att stå där som ett fån och sakna något jag kunde ha räknat ut att jag skulle behöva. Jag går alltså inte omkring med halva bohaget med mig men beroende på aktivitet kan man förutse de viktigaste behoven. Problemet är att jag tycks reta gallfeber på min omgivning, jag mår som sagt piss dåligt om jag slarvar med att ha med uppenbarliga saker. Men tydligen så är jag ensam om det, tydligen så irriterar det mer att sakerna är med än att stå där utan... Hur lär man sig att slarva o strunta i det som är så invant? Hur ska jag lära mig att hålla käften och inte fråga "har du xxxx så det räcker?" För mig är det viktigt men jag orkar inte att bli behandlad som jag vore värdens jobbigaste idiot för att jag bryr mig... Är det så fel att bry sig? Är det så fel att tänka lite längre fram? tydligen är det det... Jag blir så ledsen, jag vill ju bara väl. Nu vill min kära sambo inte ens följa med till husvagnen med kompisarna bara för att jag bad honom ta ett extra paket näsdukar när han ska stå ute i blåsten och putsa fönster. Ska väl tillägga att han är genom förkyld. Jag måste träna på att bara tänka på mig själv, att inte bry mig om andra. Måste skala av halva det som gör att jag är jag... hur fasen nu det ska gå till. Finns det någon kurs någonstans?
Jag ger snart upp, varför är allt jag gör fel? Jag är till o med född i fel månad så inte ens det klarade jag av, ni ska se att när den dagen kommer så klarar jag nog inte ens av att dö rätt... Jag skulle ju blivit en fläck på lakanet, just nu känns det som ett stort elakt skämt att jag ens blev född.
Far åt helvete jävla skit värld!!

Förlåt

Förlåt alla gymnasie elever som går i vår korridor. I dag hatar jag er alla, jag hatar ert patetiska prat om taskiga lärare. Vem som är snygg/ful. Jag skiter fullständigt i om bussen kommer snart eller gick nyss... Jag hatar ert visslande, sjungande bara ljudet av era steg... Hatar tjattret på språk ingen människa förstår...Förlåt ta det inte personligt, ni är säkert väldigt fina människor men idag skulle jag önska er till månen eller mars... Orkar inte höra mer. Stänger dörren men ni hörs ju ändå! Snälla gå, försvinn, nu! Måste andas måste hålla ihop har butiken ensam i 2,5 timme nu... Andas, bara andas inte tänka. Borde skapa, borde jobba på kurs materialet till nästa vecka... Orkar inte måste andas åskan är närmre nu, vet det, känner det i hela kroppen snart är gränsen nådd men bara andas, 5 timmar till så är jag ledig sen. Utan denna ventil skulle jag bli galen, kan inte förklara, vet inte varför jag mår så här, eller jo egentligen vet jag men ändå är det fel... Jag orkar ju alltid! Jag fixar all skit som livet kastar i ansiktet, men varför känns det som jag drunknar på torra land? Vad är det som gör att jag inte känner fast mark under fötterna? Förstår inte, försöker bara andas. Håller masken inför andra men är som en skakande geléklump när jag blir ensam... Jag hatar verkligen detta! Jag är inte så'n! Jag är stark, jag orkar, jag kan... Men varför känns det så jobbigt o svårt? Tack o adjö, alla kommer vi att dö...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Jag vill...

skrika högt! jag vill sitta tyst och bara gråta.... Jag vill riva sönder alla böcker o papper, jag vill sitta stilla o läsa. Jag vill hoppa sönder soffan o sparka ner tavlorna, jag vill ligga som en boll. jag vill ut i mörkaste skogen o sparka på ett träd o skrika allt jag kan, jag vill sitta alldeles tyst o se en spindel väva sitt nät..... I min kropp blåser just nu en storm och jag kastas mellan alla känslor som finns... jag VET att det är helt normalt för den situation vi har men det gör det ju inte lättare! När Bobo gråter går jag automatiskt in i "jag fixar allt läge" då plötsligt ska jag ordna med allt möjligt o tänka så rationellt som möjligt o planera, fixa, styra, trösta... Helst av allt skulle jag vilja kasta mig in i hans famn o gråta lika hämningslöst jag... men då slår alla spärrar till och jag får inte, kan inte ska inte gråta, ska bara trösta, fixa, styra, ställa.... Vet oxå att det är en reaktion på det som hänt och att alla reagerar olika... men jag känner oxå att det bygger på, lagras på hög,jag kommer inte undan med det o förr eller senare exploderar det rakt i ansiktet på mig... men jag kan inte ändra på det! Det är bara att hänga i o låta smällen komma när den kommer för jag känner att den kommer, den ligger som ett åskmoln i horisonten o mullrar.... men tills dess får jag fortsätta att städa, fixa planera och sysselsätta mig och halvt prata ihjäl mina stackars dansare.... När det är jobbigt så har jag märkt att jag pratar mer, förklarar mer, allt för att hålla min egen hjärna sysselsatt så jag inte hinner tänka på det jobbiga....

ibland är det så tröttsamt att vara jag...

Jaha!?!

Ska det vara så här? Var det detta jag drömde om? Skulle knappast tro det va...

Published with Blogger-droid v1.7.4

Vägen tillbaka.

Tänker ofta att jag ska skriva, hör lixom berättelsen formas i mitt huvud men sen tar det stopp. Inte nu, ska skriva snart, i morgon, sen.... Jaja så är det i bland men nu bubblar det ut lite ord som vill fastna här! Luften gick ur efter semestern, promenaderna blev sparsamma för kroppen ville inte riktigt vara med. Som ett brev på posten kom då 2 kilo direkt... Jag har ju verkligen försökt detta året att jobba bort och det har varit så svårt och frustrerande, jag som vet att har jag bestämt mig så kan jag... Men så fick jag höra för ett tag sen att de p-piller som jag fått utskrivet, märk väl den enda sorten som en överviktig (läs fet) kvinna kan få, har en tendens att påverka magen. Aha tänkte jag som då lidit av "hård mage" i över ett år. detta har gjort att jag fullständigt gått sönder i mumindalen och ständigt blöder och vill skrika och gråta så fort man känner sig nödig. Har ätit katrinplommon, fikon, linfrön, köpt duphalac på apoteket, kort sagt gjort allt för att få magen att mjukna men förgäves. Semestern var fruktansvärd, var så trasig att jag knappt ville sitta alls så det blev att inhandla lite  xyloproct för att klara att umgås med folk utan att gråta. fick tipset att prova lactulos meda, en fruktansvärt sötsliskigt sirapsliknande hutt som inte skulle påverka kroppens egna funktion som andra laxermedel kan göra utan bara mjukgörande. Det fungerade riktigt skapligt! Då dök nästa problem  upp... jag mår illa av det! O då menar jag inte lite lätt och dessutom hela dagen... För fjorton dagar sen var gränsen nådd o jag kände att jag måste gå till botten med detta, var det p-pillren som skapade detta? Letade reda på dem i fass o hör o häpna, vad tror ni jag hittade där? Jo en av biverkningarna av dessa #¤#%* piller var viktuppgång!!!! Ökad hunger och viktuppgång!!! Och det är de ända piller som skrivs ut till feta människor!!!! hur i helvete tänkte de nu???? Dessutom påstod ju barnmorskan att de flesta slutar blöda av dessa piller, det sa de även på KK när jag fick söka akut för kraftiga blödningar att efter 3 månader skulle man sluta blöda! Jag hade då ätit dem i 6 månader.... Fick även en cysta som var som en golfboll som de hotade att operera om den inte försvann. Jag måste äta blodstillande medicin vid varje mens för att inte blöda ner allt jag ser. Så får vi ju inte glömma smärtan... denna djävulska mensvärk. Bingo! Allt detta fanns med i biverkningslistan, jag lyckades alltså pricka in de vanliga, mindre vanliga och sällsynta biverkningarna. Fantastiskt trevligt... Not!
Ringde Barnmorskan som skrivit ut mina piller och bad om en tid att prata om detta och om ett alternativ till pillren. För att göra en lång historia något kortare så hade vi ett givande samtal där hon förklarade att jag var väldigt ovanlig som drabbats av alla biverkningar och att "det är ju inte pillren som gör dig tjock, det är ju bara att hungern ökar men du behöver ju inte äta för det"... suck! Jag har ätit andra mediciner förut som haft det som biverkning och det funkar inte, enligt min läkare så får/bör jag inte äta sådana tabletter!! Det går verkligen inte att stå emot den ständiga driften att äta fast man är mätt. Mitt omänskliga begär efter godis som inte ens är gott men bara det innehöll massa socker så gick det ner. Andra kan säkert fixa det men jag kan verkligen inte hur gärna jag än vill, ni som känner mig vet hur bestämd jag kan vara och hur noga jag är med maten om jag bestämmer mig men nu gick det bara inte. alla dessa begär bara försvann när jag slutade med p-pillren... ni anar inte hur skönt det är att gå förbi godis disken o verkligen inte vilja ha! Och vill jag ha så kan jag gå förbi ändå och säga "nej tack inte i dag, idag ska jag inte äta godis" och det är okej!!! Lycka!
De två kilona har försvunnit igen så nu finns det hopp! Har nu en hormonspiral istället med samma hormon som P-pillren men i en fjärdedels dos. Aptiten har minskat så jag är inte riktigt sugen på något alls och jag mår lite illa från o till hela dagarna men det stod att det brukar ge sig efter någon vecka eller två o det kan jag klara... att inte känna hunger är en underbar känsla! Då är det värt lite illamående. O vet ni... Jag har varit på toan och allt kändes som det ska! Att våga ta i utan att känna hur det spricker sönder, utan att behöva höra droppandet av blod, utan att behöva stå upp den närmsta timmen efteråt för att det gör så ont att sätta sig och ännu värre ont att resa sig. Första gången det hände hade jag ett leende på läpparna resten av dagen kan jag lova. Haha inte illa när en bajskorv kan få en att le på det viset!
Det är ju synd bara att det skulle ta 1 ½ år innan jag kopplade samman allt och förstod att det inte "bara var tillfälligt" som jag mådde dåligt.1½ år av plågor helt i onödan.... Jag vill ju leva här och nu hela tiden och ont har jag så ofta att jag inte kan se mönstret alla gånger, jag tycker att "jag mår bra men just idag har jag lite ont här eller där" och det innebär ju att det kan ta ett tag innan jag ser mönstret, att "just idag" har varit varje dag en längre tid. Är lite trög när det gäller smärta, den är ju en del av min vardag så varför tänka på den hela tiden? Jag förtränger den ofta och glömmer bort att man kan ta piller. Vill liksom inte att smärtan ska överskugga livet utan jag låter livet skugga över smärtan!
Denna vecka har jag verkligen börjat gå igen, inspirerad av att de två kilona försvann. Har oxå bestämt att min vecka ska löpa från måndag till söndag istället, det blir lite enklare så.

Klockan är mycket och detta är skrivet direkt från mina virriga tankar så jag ber om ursäkt om det verkar lite rörigt och antagligen är det massa skrivfel... får se om jag orkar redigera i morron eller om ni får stå ut!
Puss o hej leverpastej!

Tårarna bränner...

men inte nu, inte här. Den söta expediten ler vänligt "nja den lyfter kanske inte fram bysten ordentligt, men jag har en annan som skulle vara perfekt". HA! Lyfter fram bysten?... det tog mig 3minuter bara att få på den över ändan, o dessutom fick hon lyfta, skaka, trycka in och dra för få den på rätt plats.Tror knappast att det var bysten som var problemet... Svetten rinner i pannan och jag blundar och drar försiktigt av baddräkten, var det nummer tre i ordningen? Nästa hon kommer med ser ut som att farmor Agda hittat scarfslådan och en synål... men lydigt tar jag emot den och ålar mig ner bit för bit, när jag tillslut lyckats skaka ner det sista dallret, tryckt in den sista valken kommer den hurtiga människan tillbaka "hur går det vännen? Vet du jag tror faktiskt att du ska ha en mindre storlek" MINDRE?!?! Menar människan allvar?!? Hur fasen ska jag komma ner i den då? vaselin och 3 påklädare? Jag tittar igen i spegeln och ser ett grillrigt korvskinn med med massa blekfet hud runt om och vill bara gråta.... nej svarar jag, den sitter för hårt över axlarna... men längre hinner jag inte förens hon kvittrande pratar om tankinis o gud vet vad... vänder bort blicken från spegeln för att inte se eländet som väller ut när jag försiktigt rullar av den, får syn på prislappen o håller på att svimma... den kostar 1200 kronor! Tack för kaffet men nej tack! Jag vägrar se ut som en sprickfärdig spräcklig damscarf och dessutom ruinera mig på kuppen... Belysningen är förfärlig i provhytten, visst man ska se färgerna rätt men måste allt ljus komma uppifrån? Det som stirrade tillbaka på mig från spegeln var en hålögd smällfet cellulitbomb med en hud som skimmrade i blekblått... Visst jag ÄR fet det vet jag men jag vet oxå att jag för första året på länge har fått färg på min kropp, så där lagom så man ser frisk o fin ut. Jag vet att jag har celluliter men de har aldrig stört mig men i detta ljuset blev jag så äcklad av det jag såg att jag bara ville springa därifrån. Jag kan inte påstå att jag blir glad av det jag ser i spegeln hemma heller men hemma kan jag se saker som är helt ok, där kan jag tycka att jag duger, att jag har saker jag är nöjd med. Men där i affären fanns verkligen INGET som såg bra ut, allt var fel, låren såg ut att välla ut som överjäst bulldeg ur baddräkten. Jag vet att jag har mig själv att skylla, jag har faktiskt ätit mig till vartenda kilo men det var så äckligt att se sig själv i det där ljuset... förstår verkligen inte hur Bobo vill ta i detta med tång ens. Tillslut så hittade jag i alla fall en som jag kan ta på själv utan att vara akrobat, axelbanden är breda så jag orkar bära bysten utan att få ont i nacken, den "trollar" bort lite av magen så att man slipper se alla äckliga valkar. Men priset var väldigt högt... jag har aldrig ägt en så dyr baddräkt någonsin. Min förra har jag haft sedan Marcus var liten, den var härligt mörklila från början men nu är den så ljus o så genomskinlig att jag lika gärna kan vara utan... Så jag behövde verkligen en baddräkt, en som bysten får plats i (och stannar kvar i!). Men jag skäms nästan att säga det men den kostade 799kr... Jag är inte van vid att lägga pengar på mig själv, de ska gå till räkningar o mat och barnen och Bobo men inte mig... usch! men Jag är väl fånig som vanligt... Men jag lovar att det kommer dröja innan jag hamnar i en provhytt igen! Måste promenera mera, äta mindre och för att citera Väder Annika på radion för några år sen: "Man måste ner för att komma i, man måste i för att komma ner" om just baddräkten. Snacka om moment 22...

synden straffar sig själv!

för att göra klart förra veckans gående först:
onsdag  : 8678
torsdag  : 10408

total summa : 100433 steg!

Min första tanke var wow vad duktig jag är, men sedan kom sanningen i fatt mig.... Min kropp klarar inte riktigt så här mycket steg. Lite pushning mår man bara bra av, man måste tänja sina gränser då o då annars vet man ju inte var gränsen går. vågar man inte ta reda på det är man snart fast i en neråt gående spiral där man gör mindre o mindre för att det gör mer o mer ont. Men förra veckan så pushade  jag inte lite på  gränsen, jag formligen sprängde ljudvallen! Det straffas jag för nu, nu är jag inne i "varannan dags helvetet" varannan dag har jag så ont att hälften vore nog för att skjuta en häst, det är kroppens sätt att varna mig "lugna dig nu annars smäller det" och varannan dag funkar jag igen o mår bra. Eftersom jag då är så korkat envis så gör jag allt de bra dagarna för att jag kan och så blir jag straffad igen dagen efter "fattade du inte? snart smäller det sa jag!" Torsdag var skrutt, lördag skruttigare än jag varit på väldigt länge och det skrämde mig. Söndagen tog jag det lugnt fast jag mådde bra för jag tänkte att jag skulle visa min kropp att jag lyssnar.... men det var kanske inte så smart att sitta i 7 timmar o scrappa och inte röra sig...... så idag är vi tillbaka i läge SKRUTT! När ska jag lära mig? När ska jag fatta att den ända jag straffar är mig själv? Jag kan inte straffa sjukdomen fibromyalgi för den tar inte skada, den lutar sig bara tillbaka och ler lyckligt eftersom uppdraget är slutfört. När jag försöker plåga fibron så plågar jag bara mig själv... Det här är ett sällsynt tillfälle av klarsynthet som ni nog sällan kommer att få ta del av för i morgon kommer jag vara lika korkad o pusha mig till saker jag inte borde för jag vägrar att ge upp, jag vägrar låta fibron vinna. Jag tänker inte tillåta mig falla tillbaka i tröstlösheten av smärtans hav. Jag vägrar att stå med mössan i handen o säga tack snälla herr fibro för värken du ger mig. Jag är envis, jag är dum, jag är rent av korkad i bland men jag vill leva ett humant liv, jag vill tillåta mig själv att gör saker trots att jag vet följderna, jag är beredd att ta konsekvenserna av att jag ibland gör sådant jag vet att jag inte borde. Men jag kanske måste lugna mig i hetsen att få ihop steg.... hela kroppen försöker  ju varna mig så jag kanske måste lyssna... lite... snart.... så jag tror jag går ut en sväng och värmer upp så jag kan gå vår ruset i kväll... Bara vilbergen runt!

Kram

Någonstans i tidernas begynnelse gjorde "någon" en rejäl tanke vurpa! ( istället för "någon" får du själv sätta in Gud, Gudrun, Allah, Freja eller vad du nu finner lämpligt)
Vi kvinnor har ont vid ägglossning, ont vid mens, ont att föda fram barnet ( och faktiskt har en del väldigt ont av att tillverka dem oxå)... Varför? Om grund tanken var att man är mer rädd om det man fått kämpa för så sket det sig rejält eftersom barn misshandlas mer än någonsin över hela världen... Så hur tänkte "någon" egentligen? och om nu grundtanken var smart varför fördelades inte smärtan lite? Om karlarna fick lite ont i apparaten vid sex kanske antalet våldtäkter skulle minska, fast det är klart då skulle ju även det trevliga myset minska... tänkte inte på det... men om det gjorde ont när det är för tight då? då kanske antalet pedofiler skulle minska... men det faller väl det oxå för det finns ju massa andra hemskheter de kan göra med barnen istället... Men varför måste vi tjejer ha så förbannat ont månad efter månad, år efter år? det är orättvist!!!!!! Det är fusk att inte killarna har något motsvarande så man kan få lite förståelse!! AAAAARRRRGGGGHHHHHHH!!!! O då kanske det skulle prioriteras att uppfinna bättre smärtstillande för det.... Gud så trist jag låter, o vilken pain in the ass jag måste vara idag! Stackars älskade Bobo, jag får nog försöka bita ihop idag oxå så han inte flyr o gömmer sig...

Aj som fan o ha en bra dag för helvete!

är jag döv???

Min kära kusin skrev häromdagen i sin blogg att hon konverserade med sin kropp. I dag har min kropp försökt att föra en diskussion men mig men jag har låtit som en stressad förälder: inte nu, snart, jag ska bara... jag har bara slagit dövörat till och fortsatt med det jag planerat att göra så nu ligger jag i soffan med varenda fiber i min kropp skrikandes i full kraft. allt värker och vibrerar som jag sprungit ett maraton... Så nu får jag inget gjort i stället!  Som tur är så stannar inte världen för att jag har änglatofflor på golven och lite rentvätt som är ovikt.

funkar det med revaxör måntro?