 |
| Ny o mysig bloggcandy! Dragningen är på min födelsedag så jag håller tummarna att jag vinner! |
Min resa mot mål!
måndag 31 januari 2011
Hoppas hoppas hoppas
tisdag 18 januari 2011
virrpanna?
Idag skulle jag gå till badhuset, det hade jag bestämt. Min kropp var dock inte lika bestämd på den punkten! Jag hade inte mer ont än vanligt eller så men jag bara kände att idag var det fel dag att gå o frysa på badhuset. men röra på mig ville jag absolut så jag frågade kroppen helt enkelt! "Är det latheten som inte vill bada?" -Näe jag känner bara på mig att jag får ångra om jag badar idag. " vad vill du istället då?" - Jag vill gå till rododendrondalen vid strömmen o mata änderna!
Så det var bara att dra på broddarna, packa bröd i väskan o gå! O så skönt det var! Tack vare broddarna så behöver man inte vara det minsta orolig för halkan, bara gå på oavsett underlag och det är skönt så det var en bra investering som jag kan rekommendera! Bra musik i öronen o perfekt väder, kan det bli bättre? Det tar bara ca 25-30 minuter den korta vägen dit. De små söta änderna var lite svår flirtade först, bara en som mycket försiktigt kom och snabbt nafsade till sig den bit jag kastat längst bort. Tyvärr kan jag tro att det finns folk som är lite elaka mot dem för jag har nog aldrig sett så skygga änder förut! så jag gick en bit längre bort där jag såg några som var uppe på isen och sov... jösses vilken skillnad! Dom var hungriga som vargar! En var så modig att han kom och åt ur handen på mig, skall dock erkänna att jag har en väldig respekt för små vassa anknäbbar ( Mormor o morfar hade ankor och gäss när jag var liten och fingrarna och rumpan minns fortfarande hur vassa de är...) så det var med försiktighet jag höll i ena kanten på brödet som han tog! När brödet var slut o det var dags att gå hem började äventyret... då visst jag inte vilken "spännande" resa det skulle bli...
Backen upp från dalen är ganska brant o jag kände där hur trött jag var men bestämde mig för den långa vägen hem ändå. Efter en stund började jag bli lite yr, precis det jag skulle slippa om jag äter krom tabletterna jag köpte! Falsk marknadsföring... Nåväl, jag bestämmer mig för att gena tillbaka till den korta vägen i alla fall för blodsocker nivån börjar närma sig knähöjd... Världen börjar kännas som sirap o allt går långsamt men jag tuffar på sakta men säkert, Jag har alltid ansett mig ha ett bra lokalsinne och kan oftast hitta dit jag ska även om det är okänt område. Hittade en gångväg som jag var säker på skulle mynna ut i "min" vanliga gångväg... går till jag kommer till en korsande väg funderar lite vart jag ska men anser att jag måste gå till vänster för att komma till "min" väg men känner inte igen mig alls. går på en bit o blir osäker, här har jag aldrig varit förut, vart fasen ska jag? men så får jag syn på ett hus längre fram som skymtar mellan bostadshusen, ögat säger alltså att jag går på "min" väg men hjärnan vägrar tro det. Det är en väldigt läskig känsla måste jag säga, att hjärnan inte kopplar det mest logiska och inte förstår vad den ser, jag kände verkligen inte igen mig alls! Så det var bara att vända o gå tillbaka för jag var helt enkelt på väg tillbaka till dalen! Så mot mitt eget förstånd gick jag tillbaka och kände inte igen mig förens jag hade Lidl framför näsan... Den vägen har jag gått och cyklat hundratals ggr men nu ville inte hjärnan koppla alls...Så det var bara att inse att jag hade alldeles för lågt blodsocker så jag köpte mig en banan så jag inte skulle tappa bort mig igen... Nu är jag alldeles matt men glad ändå! Det är skönt i kroppen efter en promenad men jag måste fundera ut varför jag blir så yr när jag går... Idag hade jag faktiskt ätit müsli med torkad frukt i innan jag gick och jag äter krom tabletter för att hålla blodsockret jämt under dagen... Ska försöka att plocka bort så mycket socker som möjligt ett tag så får jag se om det hjälper, annars vet jag inte vad det kan bero på.
Kramizar till er alla!
Så det var bara att dra på broddarna, packa bröd i väskan o gå! O så skönt det var! Tack vare broddarna så behöver man inte vara det minsta orolig för halkan, bara gå på oavsett underlag och det är skönt så det var en bra investering som jag kan rekommendera! Bra musik i öronen o perfekt väder, kan det bli bättre? Det tar bara ca 25-30 minuter den korta vägen dit. De små söta änderna var lite svår flirtade först, bara en som mycket försiktigt kom och snabbt nafsade till sig den bit jag kastat längst bort. Tyvärr kan jag tro att det finns folk som är lite elaka mot dem för jag har nog aldrig sett så skygga änder förut! så jag gick en bit längre bort där jag såg några som var uppe på isen och sov... jösses vilken skillnad! Dom var hungriga som vargar! En var så modig att han kom och åt ur handen på mig, skall dock erkänna att jag har en väldig respekt för små vassa anknäbbar ( Mormor o morfar hade ankor och gäss när jag var liten och fingrarna och rumpan minns fortfarande hur vassa de är...) så det var med försiktighet jag höll i ena kanten på brödet som han tog! När brödet var slut o det var dags att gå hem började äventyret... då visst jag inte vilken "spännande" resa det skulle bli...
Backen upp från dalen är ganska brant o jag kände där hur trött jag var men bestämde mig för den långa vägen hem ändå. Efter en stund började jag bli lite yr, precis det jag skulle slippa om jag äter krom tabletterna jag köpte! Falsk marknadsföring... Nåväl, jag bestämmer mig för att gena tillbaka till den korta vägen i alla fall för blodsocker nivån börjar närma sig knähöjd... Världen börjar kännas som sirap o allt går långsamt men jag tuffar på sakta men säkert, Jag har alltid ansett mig ha ett bra lokalsinne och kan oftast hitta dit jag ska även om det är okänt område. Hittade en gångväg som jag var säker på skulle mynna ut i "min" vanliga gångväg... går till jag kommer till en korsande väg funderar lite vart jag ska men anser att jag måste gå till vänster för att komma till "min" väg men känner inte igen mig alls. går på en bit o blir osäker, här har jag aldrig varit förut, vart fasen ska jag? men så får jag syn på ett hus längre fram som skymtar mellan bostadshusen, ögat säger alltså att jag går på "min" väg men hjärnan vägrar tro det. Det är en väldigt läskig känsla måste jag säga, att hjärnan inte kopplar det mest logiska och inte förstår vad den ser, jag kände verkligen inte igen mig alls! Så det var bara att vända o gå tillbaka för jag var helt enkelt på väg tillbaka till dalen! Så mot mitt eget förstånd gick jag tillbaka och kände inte igen mig förens jag hade Lidl framför näsan... Den vägen har jag gått och cyklat hundratals ggr men nu ville inte hjärnan koppla alls...Så det var bara att inse att jag hade alldeles för lågt blodsocker så jag köpte mig en banan så jag inte skulle tappa bort mig igen... Nu är jag alldeles matt men glad ändå! Det är skönt i kroppen efter en promenad men jag måste fundera ut varför jag blir så yr när jag går... Idag hade jag faktiskt ätit müsli med torkad frukt i innan jag gick och jag äter krom tabletter för att hålla blodsockret jämt under dagen... Ska försöka att plocka bort så mycket socker som möjligt ett tag så får jag se om det hjälper, annars vet jag inte vad det kan bero på.
Kramizar till er alla!
måndag 10 januari 2011
Jag är trött!!!
Jag är trött på:
att vara fet!
att ha nackspärr igen,
att inte orka,
alla skit dieter som dyker upp överallt efter jul
att ingenting blir som man tänkt sig
att vara lat
att bilen inte funkar som den ska
pengarna alltid är slut
missförstånd
halkiga gator
folk som gnäller över vintern ;-)
att ha ont
Jag är glad över:
att jag lever
mina barn
min Bobo
att jag har tak över huvudet
Trots att den sista listan är kortare än den första så är det den som väger tyngst... Livet är inte så dumt ändå...
Puss o kram på er
att vara fet!
att ha nackspärr igen,
att inte orka,
alla skit dieter som dyker upp överallt efter jul
att ingenting blir som man tänkt sig
att vara lat
att bilen inte funkar som den ska
pengarna alltid är slut
missförstånd
halkiga gator
folk som gnäller över vintern ;-)
att ha ont
Jag är glad över:
att jag lever
mina barn
min Bobo
att jag har tak över huvudet
Trots att den sista listan är kortare än den första så är det den som väger tyngst... Livet är inte så dumt ändå...
Puss o kram på er
lördag 8 januari 2011
Kvar blev bara en...
Trodde det skulle kännas väldigt tomt när Chrille åkte men som tur är har jag min älskade Marcus kvar hemma! Vi har haft jätte mysigt idag, Spelat lite Warcraft III Frozen throne tillsammans, visserligen ett data spel men vi spelar i lag och är beroende av varandra. Vi har legat sida vid sida i soffan o kollat film, skrattat gott, ätit gott o bara myst. En skön dag helt enkelt! Chrille kom helskinnad till Vallentuna med bussen i förmiddags och ska vidare mot Östersund i morgon. Dessvärre har mer än halva vägen klass 1 varning... Så morgondagen kommer att vara ganska nervös men Jag ska jobba på eftermiddagen så jag håller mig upptagen. i morgon kväll blir det filmtajm igen, då ska vi se Narnia eller Halvblods prinsen... eller kanske båda!
Nu ska jag sova! Pözz o god natt
Nu ska jag sova! Pözz o god natt
torsdag 6 januari 2011
Meh!!
Usch! Nu snackar Chrille om att åka hem i morgonbitti i stället för lördag morgon.... BLÄ!!! Vill ha min unge kvar ett tag till jue!!
Nytt år nya saker...
Denna vecka har jag provat nya saker! Blev utmanad av kusin Åza att testa Afrikansk dans och Zumba denna vecka. I måndags testade jag något som kallas Free powerdance och det är en kombination av afrikansk dans, kampsport och yoga... vilken kombo va? Det var mysigt med den afrikanska musiken men tempot var högt, väldigt högt och det var massa "höga"armar och små snabba steg, precis allt som min kropp inte klarar.. men det var kul! Fick titta på i bland för mina ben och min rygg vägrade att vara med mer men det var ändå kul att prova på. Det kanske inte var så smart att hoppa in i en grupp som gjort detta 12000 gånger och ett pass som var nästan 90 minuter långt, men det visste vi inte innan (det var sista passet för kvällen så de andra bestämde helt enkelt att köra långa varianten) Sista 20 min. var det avslappning och det var tjejen fantastiskt duktig på! Hon hade en perfekt röst och fick varenda muskel i kroppen att slappna av. Det har nog aldrig varit så skönt att ligga på ett hårt golv!
Tisdag var det dags för tävlingsträning igen så det var ju inget nytt igentligen förutom att Challe kom med massa nya små små detaljer som ska ändras så allt kändes upp o ner en stund! Nu i kväll fick jag en snilleblixt för vilka kläder jag ska ha i Swingen o jag längtar!!
Så till kvällens äventyr... ZUMBA!! Wow! Jag säger bara wow! Det var det roligaste jag gjort på länge! Det var rörelser som inte skiljer sig så mycket från Line Dancen som jag håller på med annars, fast massa mer armar o snabba steg. Klarade att vara med hela passet! visserligen undvek jag en del hopp för att skona mina knän så jag gjorde samma sak fast utan hopp. Men jag kunde vara med! Jag kunde ta i! Det var inte mjölksyran som stoppade mina muskler utan jag fick ta i på riktigt, fick jobba mig trött utan att det fysiskt tog stopp. Det är en helt otrolig känsla, o det var tio år sedan sist! Annars är det alltid mjölksyran som packar ihop musklerna i ryggslutet så jag blir låst eller ryggen som värker eller nåt annat som gör att jag måste gå av golvet... men i dag fick jag vara jag, jag fick vara hel o bara helt slut av att jag kämpade. Det är sån skön känsla så jag kan inte med ord beskriva det! För den som aldrig varit "fånge" i sin egen skruttiga kropp går det inte att föreställa sig hur det känns att vilja mycket mer men att kroppen verkligen inte går att röra... Så har ni inte testat Zumba så gör det! Man blir glad o pigg av det! Nu e klockan 01.40 o jag måste sova men jag har fortfarande ett leende som går två varv runt huvudet o är inte trött!
God natt alla söta rara människor!
Tisdag var det dags för tävlingsträning igen så det var ju inget nytt igentligen förutom att Challe kom med massa nya små små detaljer som ska ändras så allt kändes upp o ner en stund! Nu i kväll fick jag en snilleblixt för vilka kläder jag ska ha i Swingen o jag längtar!!
Så till kvällens äventyr... ZUMBA!! Wow! Jag säger bara wow! Det var det roligaste jag gjort på länge! Det var rörelser som inte skiljer sig så mycket från Line Dancen som jag håller på med annars, fast massa mer armar o snabba steg. Klarade att vara med hela passet! visserligen undvek jag en del hopp för att skona mina knän så jag gjorde samma sak fast utan hopp. Men jag kunde vara med! Jag kunde ta i! Det var inte mjölksyran som stoppade mina muskler utan jag fick ta i på riktigt, fick jobba mig trött utan att det fysiskt tog stopp. Det är en helt otrolig känsla, o det var tio år sedan sist! Annars är det alltid mjölksyran som packar ihop musklerna i ryggslutet så jag blir låst eller ryggen som värker eller nåt annat som gör att jag måste gå av golvet... men i dag fick jag vara jag, jag fick vara hel o bara helt slut av att jag kämpade. Det är sån skön känsla så jag kan inte med ord beskriva det! För den som aldrig varit "fånge" i sin egen skruttiga kropp går det inte att föreställa sig hur det känns att vilja mycket mer men att kroppen verkligen inte går att röra... Så har ni inte testat Zumba så gör det! Man blir glad o pigg av det! Nu e klockan 01.40 o jag måste sova men jag har fortfarande ett leende som går två varv runt huvudet o är inte trött!
God natt alla söta rara människor!
lördag 1 januari 2011
Idag var det en jobbig dag...
Vi firade nyåret som vanligt hos mina goda vänner och tillika gamla grannar. Det blev en fantastiskt underbar kväll med massa roligt och bara bra humör. Vi var totalt 24 personer som kom, en vuxen fick avstå för vård av barn så att säga... Stackarn! Vi andra kom klädda som maffiosos och njöt av massa goda pajer som vi alla gjort varsin. Så långt allt väl, med på festen var ju såklart mitt ex och hans nya tjej. Det är lite tufft men det går bra ändå, De är väldigt taktfulla och gosar inte precis framför näsan på mig allafall. De bjöd in oss till lunch idag så vi skulle slippa åka hem o laga mat så här dagen efter kvällen före... Ibland kan man ju lixom vara lite "trött" på nyårsdagen av olika anledningar ;-)
Det kändes väldigt skumt att vakna på "fel sida" av vägen i morse och sitta o titta på "mitt" hus vid frukost men det är ändå snart tre år sedan som jag blev presenterad för fakta att min man valt att gå vidare i sitt liv och att jag inte fanns med i den planeringen så jag borde vant mig nu. När vi sedan gick över vid 15 tiden för att äta lite mat så blev det genast mycket besvärligare... att artigt vandra runt som gäst och se alla "mina" gamla prydnads saker. "mina" juldekorationer blev jobbigt, väldigt jobbigt. men som tur var gick ju fortfarande Ivanhoe på tv så jag stålsatte mig och stirrade på filmen och koncentrerade mig på att andas utan att titta runt. När sedan maten äntligen var klar och vi började äta så blev jag tvungen att snabbt hitta en ursäkt att gå en sväng, det blev för mycket att klara av att hålla masken och andas. Försökte att värdigt gå mot badrummet utan att kräkas med tårarna rinnande utmed kinden. Fick fräsa lite ljudligt så det verkade helt naturligt att jag gick... Gick tillbaka och fick frågan om jag blivit förkyld.... mumlade något till svar och fortsatte stirra på tv:n o äta mekaniskt. Sen brakade helvetet löst... Det gick inte stå emot längre, tårarna bara forsade fram men jag ville verkligen inte ställa till med något så jag försökte verkligen kämpa men "mina" bestick på hennes tallrikar "mina" tomtar blandade med hennes. Mitt vigselbevis o min brudbukett på hyllan bland hennes saker... det gick inte, fick inte luft o bara skakade. Just då ville jag bara trolla bort mig ut i rymden men det går ju inte så jag torkade tårarna och fortsatte äta men maten växte i munnen så jag fick mala som en ko i evighet på varje tugga. Tack o lov visade alla hänsyn och lät mig få tro att ingen märk något. Just då var det så viktigt att få behålla mitt ansikte, min värdighet så jag är glad att ingen sa något, att jag bara fick sitta där o trycka pappret hårt mot ögonen o bara försöka andas. Men Bobo gav sitt stöd genom att försiktigt krama min arm o lägga handen diskret på mitt ben, Christoffer smög armen bakom sin bror o smekte min arm... Det var så skönt, att bara känna stödet men att inte behöva svara på frågor eller försöka prata. när vi sen skulle gå så sa hon att det var trevligt att vi kom och att hon tycker jag är stark... just då höll marken på att försvinna... fick kasta mig ut genom dörren för att inte bryta ihop igen. BLÄ! Det är så jäkla jobbigt! Jag har ett bra liv nu, en underbar karl och en bra lägenhet osv... Men ändå, Molle var mitt livskärlek, min första och som jag trodde ända kärlek... vi skojade ofta om att vi skulle bli gamla tillsammans och huset var litet o slitet men det var vårt hus. Vi hade många trevliga nätter som vi låg o pratade om vad vi ville göra med vårt lilla hus, om kaminen vi skulle sätta in i vardagsrummet när barnen flyttat hemifrån och vi inte längre behövde så stor soffa. Det fanns aldrig med ens i den vildaste fantasi att det inte skulle vara vi två hela livet ut.... Men nu är vi där, jag är ute ur leken... nu är det dom som fortsätter planerna i deras hus. Missförstå mig rätt, vi har vuxit ifrån varandra, jag är inte kär i Molle men han betyder mycket för mig och kommer alltid att göra det. Jag har träffat en underbar Bobo som är omtänksam och tack o lov tålmodig! Han har inte haft det så lätt... Jag blev ju ganska bränd av sättet som mitt äktenskap tog slut på, fick veta att de sista åren varit nästan en enda stor lögn. Så jag har svårt att lita på karlar men han står tålmodigt kvar vid min sida fast jag får mina utbrott, mina gråt attacker, mitt cyniska sätt att ta förgivet att allt och alla kommer svika mig förr eller senare... Kort sagt jag vill inte tillbaka till huset eller Molle men ibland kan jag längta efter hur bra det var när det var bra, medans jag var lyckligt ovetande om att allt skulle gå åt helvete. När man har levt hela sitt liv tillsammans så har minsta lilla sak ett eget minne och även om jag inte ville ha med just den prydnadssaken, vasen eller möbeln så gjorde det ont att hon har dom nu... hon visste att mitt äktenskap skulle ta slut redan innan jag visste det... Så för mig känns det som hon tog det ifrån mig. Jag är en civiliserad människa och vill uppföra mig som en sådan så det är väldigt jobbigt när det finns en liten ettrig hondjävul inuti min kropp som vill gå fram till bokhyllan och ta den jävla lilla porslin kaninen o kasta den i golvet hellre än att hon ska få ha den! Men de ända jag skulle skada är ju Molle och mig själv, hon har ju inga minnen till de sakerna men han har ju lika mycket minnen som jag...Så hon skulle ju få en kanin mindre att damma medans Molle blev berövad något från vårt liv... SUCK! Det är inte lätt att vara förståndig och väluppfostrad! En kort sekund skulle det kännas bättre att få ha sönder alla sakerna...
Puss o hej,
hondjävulspastej!
Det kändes väldigt skumt att vakna på "fel sida" av vägen i morse och sitta o titta på "mitt" hus vid frukost men det är ändå snart tre år sedan som jag blev presenterad för fakta att min man valt att gå vidare i sitt liv och att jag inte fanns med i den planeringen så jag borde vant mig nu. När vi sedan gick över vid 15 tiden för att äta lite mat så blev det genast mycket besvärligare... att artigt vandra runt som gäst och se alla "mina" gamla prydnads saker. "mina" juldekorationer blev jobbigt, väldigt jobbigt. men som tur var gick ju fortfarande Ivanhoe på tv så jag stålsatte mig och stirrade på filmen och koncentrerade mig på att andas utan att titta runt. När sedan maten äntligen var klar och vi började äta så blev jag tvungen att snabbt hitta en ursäkt att gå en sväng, det blev för mycket att klara av att hålla masken och andas. Försökte att värdigt gå mot badrummet utan att kräkas med tårarna rinnande utmed kinden. Fick fräsa lite ljudligt så det verkade helt naturligt att jag gick... Gick tillbaka och fick frågan om jag blivit förkyld.... mumlade något till svar och fortsatte stirra på tv:n o äta mekaniskt. Sen brakade helvetet löst... Det gick inte stå emot längre, tårarna bara forsade fram men jag ville verkligen inte ställa till med något så jag försökte verkligen kämpa men "mina" bestick på hennes tallrikar "mina" tomtar blandade med hennes. Mitt vigselbevis o min brudbukett på hyllan bland hennes saker... det gick inte, fick inte luft o bara skakade. Just då ville jag bara trolla bort mig ut i rymden men det går ju inte så jag torkade tårarna och fortsatte äta men maten växte i munnen så jag fick mala som en ko i evighet på varje tugga. Tack o lov visade alla hänsyn och lät mig få tro att ingen märk något. Just då var det så viktigt att få behålla mitt ansikte, min värdighet så jag är glad att ingen sa något, att jag bara fick sitta där o trycka pappret hårt mot ögonen o bara försöka andas. Men Bobo gav sitt stöd genom att försiktigt krama min arm o lägga handen diskret på mitt ben, Christoffer smög armen bakom sin bror o smekte min arm... Det var så skönt, att bara känna stödet men att inte behöva svara på frågor eller försöka prata. när vi sen skulle gå så sa hon att det var trevligt att vi kom och att hon tycker jag är stark... just då höll marken på att försvinna... fick kasta mig ut genom dörren för att inte bryta ihop igen. BLÄ! Det är så jäkla jobbigt! Jag har ett bra liv nu, en underbar karl och en bra lägenhet osv... Men ändå, Molle var mitt livskärlek, min första och som jag trodde ända kärlek... vi skojade ofta om att vi skulle bli gamla tillsammans och huset var litet o slitet men det var vårt hus. Vi hade många trevliga nätter som vi låg o pratade om vad vi ville göra med vårt lilla hus, om kaminen vi skulle sätta in i vardagsrummet när barnen flyttat hemifrån och vi inte längre behövde så stor soffa. Det fanns aldrig med ens i den vildaste fantasi att det inte skulle vara vi två hela livet ut.... Men nu är vi där, jag är ute ur leken... nu är det dom som fortsätter planerna i deras hus. Missförstå mig rätt, vi har vuxit ifrån varandra, jag är inte kär i Molle men han betyder mycket för mig och kommer alltid att göra det. Jag har träffat en underbar Bobo som är omtänksam och tack o lov tålmodig! Han har inte haft det så lätt... Jag blev ju ganska bränd av sättet som mitt äktenskap tog slut på, fick veta att de sista åren varit nästan en enda stor lögn. Så jag har svårt att lita på karlar men han står tålmodigt kvar vid min sida fast jag får mina utbrott, mina gråt attacker, mitt cyniska sätt att ta förgivet att allt och alla kommer svika mig förr eller senare... Kort sagt jag vill inte tillbaka till huset eller Molle men ibland kan jag längta efter hur bra det var när det var bra, medans jag var lyckligt ovetande om att allt skulle gå åt helvete. När man har levt hela sitt liv tillsammans så har minsta lilla sak ett eget minne och även om jag inte ville ha med just den prydnadssaken, vasen eller möbeln så gjorde det ont att hon har dom nu... hon visste att mitt äktenskap skulle ta slut redan innan jag visste det... Så för mig känns det som hon tog det ifrån mig. Jag är en civiliserad människa och vill uppföra mig som en sådan så det är väldigt jobbigt när det finns en liten ettrig hondjävul inuti min kropp som vill gå fram till bokhyllan och ta den jävla lilla porslin kaninen o kasta den i golvet hellre än att hon ska få ha den! Men de ända jag skulle skada är ju Molle och mig själv, hon har ju inga minnen till de sakerna men han har ju lika mycket minnen som jag...Så hon skulle ju få en kanin mindre att damma medans Molle blev berövad något från vårt liv... SUCK! Det är inte lätt att vara förståndig och väluppfostrad! En kort sekund skulle det kännas bättre att få ha sönder alla sakerna...
Puss o hej,
hondjävulspastej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)