ett blad har vänts i boken om Annelie...

Mycket känslor och tankar snurrar i mitt huvud... Igår var jag på bröllop, min farbror Christer gifte sig med sin Birgitta. På ca 30år har jag haft nästan obefintlig kontakt med familjen på Pappas sida. Pappa o jag har haft kontakt i bland men väldigt sporadiskt. Han hade en ny liten familj med en liten blond och söt flicka. När man är liten ser man saker med andra ögon än vad vuxna gör, ibland med förödande konsekvenser. Jag firade många jular med familjen Nilsson i farmor o farfars hus i Lindö. Vet inte riktigt när kontakten riktigt bröts, det rann lixom ut i sanden...I min värld så var det fel på mig, jag dög inte därför hade pappa en ny flicka och den övriga familjen tyckte bättre om henne. Naturligtvis så var det ju inte så men i min värld var det dagens sanning. För en tid sedan dog min farmor och jag var på hennes begravning, det kändes då som jag var en snyltgäst, ni vet en sån som slinker in på begravningar bara för att få gratis kaffe o kakor. Jag var där för att pappa ville det, för att jag ville det, för att farmor var min riktiga farmor och jag hade all rätt att vara där. Men jag kände mig utanför. Mina bordsgrannar pratade bara med mig när de var tvungna, jag kände mig i vägen ful o dum... Tillslut gick jag ut på toa och grät en stund o ringde min älskade sambo. Han peppade mig o talade om att jag gjorde rätt som gick dit och att jag skulle bära huvudet högt för det finns bara en som jag. Jag älskar dig Bobo! Så jag gjorde det, sträckte på ryggen och gick ut igen. Var lite nervös inför detta bröllop, denna festens dag. skulle jag bli "ensam" igen och trycka i ett hörn eller?  Missförstå mig rätt; Jag vet att Pappa vill ha mig med, han tycker om det, det märks. Jag ser i hans ögon att han är glad att vi hittat varandra igen. Min underbara farbror Kenta har från första sekunden vi sågs nu i vuxen ålder (på pappas 60 års dag) behandlat mig som om jag aldrig varit borta, han är så lätt att prata med och har alltid nära till skratt. det är alltid så avspänt och inga konstigheter, bara glädje. Min farbror Micke som jag alltid sett upp till och som tillbringat många timmar med mig i telefon och hemma i hans kök för att försöka trösta och förklara varför allt blivit som det blivit har blivit lite mer reserverad, han vet nog inte riktigt hur han ska bete sig. De senaste gångerna vi setts har det mest blivit ett hej som hastigast eller kanske rent av bara en nick. Igår sa vi kanske 10 ord till varandra när vi möttes i vimlet men bara artighetsfraser. Det är lite synd men det ger sig kanske om han får tid... Så har vi då min farbror Christer... En väldigt stilig herre som jag inte har så mycket minnen av från min barndom. Vad skulle han tycka om att jag var där? Och hans blivande hustru?  Jag hade en väldigt trevlig kväll med trevliga bordsgrannar, Min bordskavaljer hade kanske inte riktigt läst etiketts boken men vad gör väl det? han började prata med mig efter ett tag i alla fall, o jag är minsann kapabel att dra in min stol själv! :-) Fick en väldigt trevlig kvinna framför mig som var väldigt rolig att prata med, det visade sig att vi ridit på samma ridskola och troligen i samma grupp... Christer är en väldigt smart man, han gjorde helt enkelt så att han "ropade upp" familjerna i tur och ordning så vi fick ställa oss upp så gav Christer en kort förklaring vilka vi var som grupp. Himla smart! man fick ju inte namnen på var och en men man fick ialla fall veta om de vid det bordet var släkt med honom eller henne eller arbetskamrater osv. God mat, vackra tal, roliga tal och trevligt sällskap gjorde att kvällen gick fort. Presentöppnings dags... skulle de tycka om handdukarna som pappa köpt och jag broderat och kortet jag gjort? Ja varför skulle de inte? men lilla osäkra barnet Annelie hade ont i magen, skulle det jag gjort duga bland alla fina dyra presenter? Den vuxna jag säger: självklart gör det det!!! men det lilla barnet där inne ramlar ofta tillbaka till barndomens sanning: jag duger inte.... Det verkade dock som att de uppskattade sakerna och dansen tog vid. Jag fick lära pappas kusin Margareta att dansa lindi shuffle och hon var jätteduktig! Efter lite dans, lite dricka och trevliga samtal så blev det dags att åka hem. Jag letade reda på brudgummen och ville tacka för att jag fått komma på deras stora dag och att jag har saknat Nilssons, då ser han mig i ögonen och säger det är skönt att du är tillbaka, vi behöver bli en familj igen och ger mig en varm kram. Tror ingen kan förstå hur värdefulla de orden var! "Det är skönt att du är tillbaka, vi behöver bli en familj igen"... glädjetårar rullar ner för mina kinder bara jag tänker på det.... Se var det dags att hitta bruden för att tacka, henne träffade jag för första gången på farmors begravning så vi känner inte varandra alls. Jag sträckte fram handen för att tacka för kvällen men hon ger mig en jättekram och tackade för att jag kom och jag sa som det var att det var jätteskönt att få träffa familjen och få vara en del av den, "alla här är din familj nu glöm inte det" var hennes svar när hon såg mig djupt i ögonen o svepte med handen mot havet av människor... Hon ville att jag skulle komma o hälsa på, vi bor ju nästan grannar utan att vi vetat det... Jag kände en sån värme o glädje igår som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva med denna sida av familjen, bara för några år sedan så trodde jag att den dörren för alltid var stängd. Men jag har fått min pappa tillbaka, vi kan aldrig få tillbaka det vi förlorat men vi har en framtid! Jag vet att Pappa läser detta och det kan vara svårt att hantera eller förstå det jag skriver men det är min sanning och min uppfattning. Jag vet nu varför det blev som det blev för längesedan och det läkte många sår att få veta att du inte struntade i mig. Det fanns någon annan som gjorde valet åt dig, av kärlek och för att skydda dig och sig själv från smärta, gör något ont så tar man bort det och syns det inte så finns det inte! Jag är glad att jag fått dig tillbaka pappa!