Dag 79

Snart spricker jag!!! Jag är så jäkla glad så det kan ni inte ana! För det första (detta kommer låta urfånigt för er smalisar där ute) i går på dansen så fick jag syn på något jag inte sett på många år... vi har en hel spegelvägg som jag står framför när jag dansar/undervisar. och jag såg luft mellan låren när jag dansade.... alltså mina lår har blivit mycket mindre så de gnider inte konstant mot varandra... Lycka!

I dag klev jag upp på vågen i spänd förväntan och mina drömmar infriade sig!!!!!!


Morgonens vikt: 99,8!!! fattar ni hur glad jag är??!?!?

dag 78 eller "dagen efter en skitvecka"

Början av förra veckan var bra, jättebra faktiskt

tisdag 100,7
onsdag 100,2
torsdag 100,5 :-(
fredag 100,5  :-(
lördag 100,6  :-(
söndag101,0  :-(  :-(
måndag101,2  :-(  :-(  :-(

Idag tisdag: 100,2!! Yes!! Nu är vi på banan igen!

Vad gjorde jag för att få uppgången då? jo jag tror att dels så sjönk jag för fort dagarna innan pga att jag helt enkelt inte ätit den mängd jag behöver så förbränningen gick ner på noll. Dels så har jag druckit väldigt slarvigt. Men framförallt, jag har slutat vara hungrig och struntat i vad jag borde göra (typ äta regelbundet, lite men ofta). Allt blir en ond cirkel, ju mindre jag äter, ju mindre vill jag äta, fantasin att variera maten tar slut och då är det inte ens roligt att äta alls... Inser att oron över min pappa kanske påverkar mig mycket mer än jag tror. På utsidan och när man pratar med mig så ger jag nog intrycket att det är lugnt, att jag är stark och på något sätt väldigt saklig. Jag känner själv att jag ibland kanske låter som att det är bearbetat och jag kan prata om det utan att vara  nämnvärt påverkad. Men inuti... hå hå jaja inuti blåser det storm, inuti skriker jag, inuti gråter jag, inuti är jag skiträdd. Men jag vet att pappa är rädd, jag vet att pappa behöver mig som en klippa i hans stormiga hav. Han fanns inte när jag behövde som liten men jag kan finnas för honom nu, han behöver mig. Jag behöver finnas för honom för min skull... När jag sitter i timtal med honom på sjukhuset så pratar vi, mycket om ditt o datt men ibland dyker små guldkorn upp, små viktiga saker för mig, kanske ett ögonkast som säger mer än ord, eller ett blixtsnabbt svar som visar att ingen eftertanke behövdes utan svaret kom från hjärtat. Såna tillfällen kan ge mig svar på frågor jag inte vågat/kunnat ställa utan att vi ens pratar om just det... svårt att förklara men viktigt för mig. Att växa upp utan pappa, att veta redan som liten att ett annat barn tagit min plats. Ett barns logik är inte samma sak som vuxnaslogik, i min värld så var jag så värdelös att min pappa fick adoptera ett bättre barn. Mamma gjorde sitt bästa för att förklara hur det var men som sagt barn tolkar på sitt eget vis och jag berättade inte för någon vad jag tänkte. Men att i vuxen ålder för första gången få höra förklaringen, att det inte var hans val riktigt men för husfridens skull fick han göra valet att avstå kontakt. Han har mycket noga talat om detta, och bara det att han ringde mig direkt när hans fru gått bort gjorde att jag kunde acceptera det som sanningen, att han inte frivilligt valt det om han kunnat göra annorlunda. Nu o då kommer små saker, små ord och gester som bekräftar att det inte bara är ord. Att som vuxen för första gången få ett SMS där det står jag älskar dig från sin pappa... det är stort! jag grät... jag grät av glädje, av att jag kände mig fånig för hur jag reagerade... Jag är glad över att han gång på gång talar om att det betyder något att jag kommer, att han känner att jag är hans största stöd i detta. Det betyder så mycket! Ibland pratar vi inte alls, bara sitter tysta men det är aldrig en besvärande obekväm tystnad. Vi bara njuter av att vi nu har chansen att umgås som far o dotter. Vi behöver bara öva lite.... vi har ju inte varit här förut lixom, detta är nytt för oss men vi lär oss tillsammans...


Detta inlägget vart inte det jag tänkte när jag började men det behövde skrivas ner tydligen, jag berättar oftast inte vad jag tänker men idag behövde ventilen få öppnas...

dag 52 eller varför finns cancer?

Ja det kan man undra! Fult namn på eländet föresten, cancer... ja nu är det offentligt så att säga, övrig släkt är informerad. Min pappa har cancer. Massa cancer, äcklig cancer, dum cancer, skit cancer!!! I tre dagar har jag suttit med pappa på sjukhuset, vi har gått till röntgen, fikat, pratat, skrattat, gråtit, löst korsord, väntat, fikat lite till och bara varit... det betyder så mycket! Vi vet inte mer än att det är allvarligt, vet inte om dagarna är räknade eller om det finns gott hopp. Om man googlar på "metastaser i levern" så är det väl mer negativa artiklar än positiva dock... vet inte vad man ska tro?
I morgon får han åka hem i avvaktan på nya prover och en läkarkonferens om hur de ska gå vidare. Men i dag var i alla fall pappa gladare och positivare så det känns bättre. men jag har misskött mig och min kropp dessa dagar så nu hämnas fibron. Men det positiva är att jag har inte fuskat med maten i den bemärkelsen att jag ätit fel saker, bara för lite saker... mat har väldigt liten prio när sådant här händer! men allt är lösbart bara man inte ger upp!

Morgonens vikt: 104,8

Dag 46 eller: Nyp mig någon?

Viss drömmer man när man nu är stor och tjock att man ska vakna en morgon och vips så är man smal. Fantastiskt! I fantasin i alla fall... I verkligheten så blir man orolig faktiskt... eller missförstå mig på rätt sätt. Jag är skitglad att det går fort! Tro inget annat, men när jag nu kämpat för minsta gram i flera år och det har gått åt helvete gång på gång med ett plus som resultat så blir man lite misstänksam. Vart man än läser om viktnedgång (vng), VV, i tidningar,  böcker och expert råd så är normal vng ca 0,5-1 kg /vecka för en kvinna, och då är 1 kg väldigt högt och inte så vanligt. Jag räknade ut i går att mitt snitt ligger på 1,6 kg i veckan... förstår ni, bara det skrämde mig lite faktiskt, vad är haken liksom? Det går för lätt, det är för enkelt och det bara rinner av. Åter igen missförstå inte jag är tacksam, jag är så in i helskotta tacksam för det men är rädd för att snart vaknar jag, i går visade ju vågen på 105,4... i dag grät jag en skvätt när jag ställde mig på den...

Morgonens vikt: 104,8

Det betyder -0,6 kg sen igår... Jag fattar bara inte 1) varför har jag inte hittat detta tidigare? 2) ger universum mig en gåva för att kunna ta den i från mig när jag minst anar? 3) hur i helskotta gör jag?

Innerst inne kanske jag har svaren ändå...
1. jag var inte redo förens nu...
2. jag var kanske värd detta, har kanske nått den mentala punkt universum ville redan när jag föddes och detta är mitt pris?
3. Jag följer dieten, jag fuskar inte och om jag måste gå alternativa vägar med ingredienserna så väljer jag med tanke och förstånd. Dricker mitt vatten och går mina promenader.

Jag är lycklig att det funkar, ska inte analysera sönder saker men när man fått så många snytingar av livet är det lätt att hålla garden uppe och misstro allt som är snällt och positivt. Men i dag ska jag le mot alla jag möter och ta emot allt med öppna armar och glatt sinne, idag är jag oslagbar!

Glad!!

6,7 kg märks... det märks på mina kläder, på dansen, plötsligt orkar jag dansa mer!! och det syns i de stora speglarna som täcker ena väggen... Det gjorde mig glad!! Bobo har sagt att han ser och känner det men jag har inte riktigt sett det, men idag såg jag! Idag kände jag! Idag fick jag en aha upplevelse som jag kommer leva på länge!!!

Fan vad jag är glad!!!

Skit tisdag från helvetet...

Skräck upplevelse, ensamhet, gråtattack, snorig, må illa, försöka förklara, gråta, förklara mera, ladda om, äta en liten liten bit mat, må illa, dansa, låtsas le, må illa, ont i huvudet, mer ont i huvudet, tänka på morgondagen, må mer illa, tappa lusten att dansa, orkar inte, lämna allt till assistenten, börja frysa, fryser mer, huvudet spränger, äta en banan, försöka dansa en dans, springa ut o kräkas, gråta mer....


Just nu är jag värd mindre än smutsfläcken under din sko...

Och hur var er tisdag?

En rast snart kanske?

Nu när äntligen kroppen börjar vilja lite mer som jag vill så är det "knoppen" som börjar balla ur... Jag vill ha en rast nu tror jag. Fast det är väl det som hör till att vara människa, man ska veta att man lever. Den som myntade uttrycket "jämna plågor" visste nog ett o annat. Det som irriterar mig mest med mig själv är nog att utåt så verkar jag så stark men inuti så tvivlar jag ständigt på mig själv, jag tror inte jag duger, hittar fel och saker som bekräftar mina tankar i allt. trodde jag bearbetat klart min jobbiga skilsmässa, trodde övergreppen var "glömda" ( nej sånt glömmer man aldrig men man kan leva med det mer eller mindre bra) men många jobbiga insikter om mig själv har bubblat upp och ju mer jag tänker ju mer bubblar fram... Börjar inse att det är inte Bobo som sakta drar sig bort från mig precis som Molle gjorde, utan det är jag som trycker honom från mig för jag förväntar mig att han kommer kasta bort mig ändå, för jag duger inte... alla de saker som sas till mig för fyra år sen har blivit sanningar i mitt huvud. Jag som trodde jag stod över sådant! Jag trodde verkligen jag sett i genom det! Att jag "dödat" den cyniska lilla djävulen som satt på min axel o var elak mot alla som såg lyckliga ut... Den lilla djävulen som ständigt talade om för mig att alla karlar var skitstövlar och att jag är värdelös...  Fick en härdsmälta i dag på Willys. På Willys av alla ställen?!? det bara bubblade över som en mentos i en colalight.... tårarna bara rann o jag bara svamlade o bubblade... Bobo drog in mig bakom några hyllor på skoavd så fick jag rinna av... han bara stod där o tog emot o lyssnade, kramade mig o lät mig berätta. Han gav mig också en sanning tillbaka som jag inte velat/vågat/kunnat förut fast jag trodde det. "det är skönt att du äntligen börjat bearbeta att du blivit bränd, jag har väntat på det, jag har oxå blivit bränd o vet hur det är, hur tankarna går" .... Men jag var ju klar med det! trodde jag i allafall, men han har nog rätt är jag rädd. Tyvärr är det nog så att jag gjort med detta som med allt annat, byggt upp en mur, sopat mina känslor under mattan och låtsats som det regnar. Men en matta kan visst inte innehålla hur mycket skit som helst så i bland pyser det ut. Inser nu att jag byggt upp denna vulkan hela hösten, har sett tecken som inte finns, tecken på att Bobo tröttnat, tecken på att jag inte duger, tecken på att det Molle sa om att jag bara var bra på att ta hand om barnen o handla o sån't var sant... Jag skyller på att jag hela hösten varit på väg ner i ett skov med fibron och i dess spår följer lixom ofta depression. Men jag tror att skovet nått sin kulmen och att jag är på väg upp igen, jag orkar mer och promenerar mer. Så då kanske jag kan orka igenom detta oxå, Det brukar jag ju göra. Jag är nog som en sån där leksaksgubbe med tyngd i botten, hur många smällar den än får så reser den sig igen. Dessutom fick jag klart för mig att jag har Bobo vid min sida, han kanske inte alltid förstår vad jag behöver eller ser när jag gräver ner mig men han finns där... För mig! Han e min! Han älskar mig för den jag är alltså duger jag. Den meningen ska få bli mitt mantra tills jag är tillbaka på banan igen: Han älskar mig för den jag är alltså duger jag! Ibland är det skönt och nyttigt att skriva ner sina tankar för då kan man se saker ur en annan vinkel och det känns lite lättare en stund...

En gammal tröja...

Det har gått bra en tid, livet har fungerat med upp o ner gångar men mest upp. Så det är väl därför det just nu är platt fall... man får inte vara glad för länge för då kommer genast något i vägen. Jag känner mig trist, tråkig, ful, urtvättad, dålig passform... helt enkelt som en gammal favorit tröja som man inte har hjärta att kasta trots att den tappat färg o form och man inte vill visa sig ute i den. en sån som man älskar att gosa in sig i när man är ensam o ingen ser... precis så känner jag mig. Jag vill inte se ut som någon foto modell eller ha massa fina dyra kläder men jag vill se glittret i någons ögon när jag passerar. jag vill känna att jag betyder något, jag vill inte bara vara en gammal tröja... Men det jag ser i spegeln visar någon som är trött ända in i själen, någon som ser blek, trött o plufsig ut och som inte orkar ta sig ur det... Jag orkar inte promenera längre, det gör för ont, jag orkar inte bry mig längre för vem skulle se? Vad spelar det för roll? Jag är ändå fel, gör fel, fel fel... Jag vill vara perfekt för dig, Jag vill vara den som tänder glimten i ditt öga, vill vara den som tar emot dig när du faller men istället blev jag en gammal tröja...

Jag är för mycket...

Jag gör för mycket
Jag vill för mycket
Jag tänker för mycket
Jag planerar för mycket
Jag ställer upp för mycket...
Problemet är att jag vet inte vad lagom är, när ska man sluta hjälpa, tänka, vilja och planera?... Om jag ska iväg på en resa utan att planerat vad jag behöver ha med mig mår jag jättedåligt. jag behöver tänka och planera så kan jag åka utan stress. Om vi har någon aktivitet försöker jag tänka att vara något så när förberedd på om något oförutsett inträffar. För mig är det naturligt att man se till att ha extra näsdukar om man är förkyld så det räcker om det drar ut på tiden, eller extra tamponger, plåster eller vad man nu behöver. Jag hatar att stå där som ett fån och sakna något jag kunde ha räknat ut att jag skulle behöva. Jag går alltså inte omkring med halva bohaget med mig men beroende på aktivitet kan man förutse de viktigaste behoven. Problemet är att jag tycks reta gallfeber på min omgivning, jag mår som sagt piss dåligt om jag slarvar med att ha med uppenbarliga saker. Men tydligen så är jag ensam om det, tydligen så irriterar det mer att sakerna är med än att stå där utan... Hur lär man sig att slarva o strunta i det som är så invant? Hur ska jag lära mig att hålla käften och inte fråga "har du xxxx så det räcker?" För mig är det viktigt men jag orkar inte att bli behandlad som jag vore värdens jobbigaste idiot för att jag bryr mig... Är det så fel att bry sig? Är det så fel att tänka lite längre fram? tydligen är det det... Jag blir så ledsen, jag vill ju bara väl. Nu vill min kära sambo inte ens följa med till husvagnen med kompisarna bara för att jag bad honom ta ett extra paket näsdukar när han ska stå ute i blåsten och putsa fönster. Ska väl tillägga att han är genom förkyld. Jag måste träna på att bara tänka på mig själv, att inte bry mig om andra. Måste skala av halva det som gör att jag är jag... hur fasen nu det ska gå till. Finns det någon kurs någonstans?
Jag ger snart upp, varför är allt jag gör fel? Jag är till o med född i fel månad så inte ens det klarade jag av, ni ska se att när den dagen kommer så klarar jag nog inte ens av att dö rätt... Jag skulle ju blivit en fläck på lakanet, just nu känns det som ett stort elakt skämt att jag ens blev född.
Far åt helvete jävla skit värld!!

Jag vill...

skrika högt! jag vill sitta tyst och bara gråta.... Jag vill riva sönder alla böcker o papper, jag vill sitta stilla o läsa. Jag vill hoppa sönder soffan o sparka ner tavlorna, jag vill ligga som en boll. jag vill ut i mörkaste skogen o sparka på ett träd o skrika allt jag kan, jag vill sitta alldeles tyst o se en spindel väva sitt nät..... I min kropp blåser just nu en storm och jag kastas mellan alla känslor som finns... jag VET att det är helt normalt för den situation vi har men det gör det ju inte lättare! När Bobo gråter går jag automatiskt in i "jag fixar allt läge" då plötsligt ska jag ordna med allt möjligt o tänka så rationellt som möjligt o planera, fixa, styra, trösta... Helst av allt skulle jag vilja kasta mig in i hans famn o gråta lika hämningslöst jag... men då slår alla spärrar till och jag får inte, kan inte ska inte gråta, ska bara trösta, fixa, styra, ställa.... Vet oxå att det är en reaktion på det som hänt och att alla reagerar olika... men jag känner oxå att det bygger på, lagras på hög,jag kommer inte undan med det o förr eller senare exploderar det rakt i ansiktet på mig... men jag kan inte ändra på det! Det är bara att hänga i o låta smällen komma när den kommer för jag känner att den kommer, den ligger som ett åskmoln i horisonten o mullrar.... men tills dess får jag fortsätta att städa, fixa planera och sysselsätta mig och halvt prata ihjäl mina stackars dansare.... När det är jobbigt så har jag märkt att jag pratar mer, förklarar mer, allt för att hålla min egen hjärna sysselsatt så jag inte hinner tänka på det jobbiga....

ibland är det så tröttsamt att vara jag...

Så trött...

Igår skjutsade jag Bobo till Motala för ett jobb, det innebär jue även att jag måste stanna tills han jobbat färdigt. Fick med mig Camilla Gunnarsson som sällskap så kvällen blev riktigt trevlig trots att vi fick stanna på polisstationen för att göra en anmälan om våld mot tjänsteman. Lång historia kort vi var hemma vid 05.00... kl 07.03 slog jag upp mina blå för då säger kroppen att så här dags ska du vakna oavsett hur lite sömn du fått... lyckades stanna i sängen slumrandes till 10. Men det är inte därför jag är trött, jag syftar på den trötthet som kommer inifrån. trötthet som kommer från att ha ständig jour för min vän, han behöver mig nu innan han går sönder helt. Vi pratar 2-3 timmar varje dag fördelat på flera samtal. Tack Telenor för att vi ringer gratis till varandra!! annars skulle det bli jobbigt för våra mobilräkningar... Han genmgår en besvärlig skilsmässa väldigt lik min egen. Jag är mycket god vän till dem båda men hon har valt att backa bort från mig eftersom jag pratar så mycket med hennes man. Jag har sagt till henne att jag gärna finns där för henne oxå men att jag vill att hon ska komma till mig så det aldrig kan vändas till att jag "spionerar" för hans räkning. Jag vill inte tvingas välja sida, jag kanske aldrig kan förstå hur hon kunde göra samma sak mot sin man som hon föraktade mitt ex för att han gjorde mot mig... komme aldrig förstå det men hon har inte gjort det mot mig så det ska inte behöva komma emellan oss. Hoppas bara hon mår bättre snart, för det gör hon definitivt inte nu men det kommer inte gå över av sig självt tyvärr. Men allt detta sliter på min själ... att skrika på honom när han får knasiga ideer, att gråta med honom när han gråter, att skratta med honom åt knasiga saker för att sedan åter skälla och svära när han snöar fast i destruktiva tankar. Jag har hotat honom med att "randa rumpan med läderpiska" så han inte kan sitta på en vecka, skaka om honom så att han inte vet vad som är upp eller ner när han vill offra sin framtid för fem minuters lycka av misshandel av en annan man... Lika mycket som jag älskar att vara hans vän kan jag ibland bara för ett kort kort ögonblick önska att de aldrig flyttat in rakt över gatan... Jag vet att det korta ögonblicket är egentligen flykt från min egen smärta... Jag ÄR stark det vet jag, jag har orkat förut och jag vet att man orkar mer än man tror men vissa dagar kan vara extra tuffa. Jag kommer fixa detta men i denna situation finns det en variabel till nämligen han! Kommer han orka? klarar han att bita i hop och resa sig? Jag klarade att bestämma mig, att se st mål o jobba efter det hänsynslöst... mitt mål var att mina barn aldrig skulle behöva välja mellan mig eller Molle, mina barn skulle ha det bra oavsett hur jag mådde på insidan. Jag satte upp krav på Molle att barnen går först, vi ska semestra lite ihop, vi ska kunna göra saker tillsammans, barnen går alltid alltid alltid först. Vi hade varit gifta i 19 år och det vore själva fasen om vi inte skulle kunna umgås som vuxna människor. Det är jag tacksam för idag, Molle är världens bästa pappa med sina fel o brister förstås precis som alla andra men han är världsbäst på att vara deras pappa. Han är min vän, han var mitt livs största och första kärlek o kommer alltid ha en egen plats i mitt hjärta. Men jag har gått vidare, jag har ett annat liv nu som inte går att jämföra med det gamla. Jag mår bra i mitt nya liv, jag trivs och det är fyllt av kärlek.
Tyvärr ser jag inte samma fokusering hos min vän, har är så uppe i sitt brustna hjärta att han kastas mellan gråt, ilska och förtvivlan minut för minut. kommer han också att  resa sig? När de svarta demonerna dansar i hans hjärta kan inte ens hans kärlek till barnen få honom att sluta hata den "andre" mannen just då just där är misshandel det ända svaret på alla hans frågor... Det är då jag brukar hota med att ge en lavett så det ringer i öronen... sa jag att han är längre och mycket större än mig? Men jag skräms inte av hans humör det minsta, jag vet att jag är en av de få som kan skälla ut honom efter noter och han skulle lyssna oavsett hur arg han är själv... Älskade vännen min jag finns vid din sida och jag kommer hjälpa dig upp när du faller igen och igen men du måste hitta din styrka inuti din själ och tillslut stå på egna ben, inte i morgon inte nästa vecka men kanske nästa månad eller hur länge det nu tar att tråckla ihop en själ som formligen sprängts sönder i molekyler.... Hur eller hur så var det skönt att skriva av sig en stund

Puss o kram och ta vara på varandra

konstig känsla...

I bland undrar jag hur saker o ting går i hop? I dag är jag glad i själen, lixom inuti men kroppen mår skrutt. Jag går som Agda 93 men ler ändå! Smärtan går över det gör den ju alltid det tar bara mer eller mindre tid. Jag har en inre ro som är väldigt behaglig! Kan det bero på att mina goda vänner äntligen talat ut med varandra och att han lät lugnare i dag än på länge? Eller kan det vara det att jag kommit ännu längre i min insikt över vad jag känner tack vare deras skilsmässa? Eller rent av att Bobo och jag kommit närmre varandra, insett på allvar hur viktigt det är att visa vad man känner och inte ta varandra för givet? Jag har ju oxå bearbetat min egen separation vääääääldigt mycket nu tack vare det att jag sett utifrån på en annan separation som är väldigt lik min egen... Tror allt det där i en stor mixskål har gett mig ro... jag vågar njuta av livet på ett annat sätt, nu idag inte sen om en stund men ända se framåt på ett helt nytt sätt.... Det är skönt att leva! Särskilt med med en underbar karl som Bobo...
Puss o kram världen!

Det är mycket nu...

Det händer så attans mycket runt mig just nu, många vänner i kris, jag har ständig "telefonjour" med en vän som är i fullständig livskris av samma anledning som jag för några år sedan.. Han mår så dåligt och balanserar på en skör tråd. Jag vill så gärna hjälpa, vill så gärna ta smärtan ifrån honom, jag orkade ju en gång och då kan jag orka igen för hans skull och för hans barns skull... men tyvärr är det en resa han måste göra själv, jag kan bara stötta honom, gråta med honom, skälla på honom när han inte vill leva längre... finnas där bara ett samtal bort dygnet runt. Det är inte lätt att upptäcka helt främmande sidor hos den man älskar, att upptäcka att den man kände plötsligt förvandlats till en  total främling. Det är nu snart 3 år sedan som jag själv fick de orden kastade i ansiktet: " , jag vill skiljas och tänker flytta, jag har känslor för en annan"...
Den avgrund som då öppnar sig under fötterna går inte med ord att beskriva, paniken, ångesten, luften som tar slut.... och den totala känslokyla man upplever från den som man älskar... jag trodde att jag bearbetat allt detta och gått vidare men nu inser jag hur mycket som jag bara "städat undan" och trängt bort... Men för hans skull försöker jag vara stark och ge honom den hjälp jag behövde då. Som jag nog var för stolt att ta emot. Men det tär på mig, jag känner hur mycket som bubblar inuti. En CD bok i öronen och promenader får bli min räddningsplanka, min flykt för att orka Samtidigt så har allt detta gett mig en insikt i hur långt jag kommit i "reparationerna" av min själ... Bobo har med en ängels tålamod stått ut med att jag inte orkat/vågat släppa in honom i min själ, den har varit allt för trasig och cynisk, ständigt väntat på att bli sviken. Alla sviker en dag, det är inte frågan om utan när.... Men han har stått kvar, glad för den kärlek jag orkat ge, visat att han är värd att våga släppa in...  Vi har insett hur viktigt det är att verkligen vårda varandra, att verkligen uppskatta de små sakerna så man inte glömmer bort varandra i vardagens ekorrhjul. Att säga : jag älskar dig kan vem som helst göra, men att säga det med en blick som får magen att pirra, att skicka ett kärleksfullt SMS fast man nyss setts är små saker som ger så mycket. Att få höra glädjen i den andres röst för ett oväntat samtal hem är guld värt. Vårda den du älskar, framför allt vårda kärleken till den du älskar, annars kan den ta slut innan man förstod vad som gick fel. Bobo jag älskar dig av hela mitt hjärta, lämna mig aldrig!

Nytt år nya saker...

Denna vecka har jag provat nya saker! Blev utmanad av kusin Åza att testa Afrikansk dans och Zumba denna vecka. I måndags testade jag något som kallas Free powerdance och det är en kombination av afrikansk dans, kampsport och yoga... vilken kombo va? Det var mysigt med den afrikanska musiken men tempot var högt, väldigt högt och det var massa "höga"armar och små snabba steg, precis allt som min kropp inte klarar.. men det var kul! Fick titta på i bland för mina ben och min rygg vägrade att vara med mer men det var ändå kul att prova på. Det kanske inte var så smart att hoppa in i en grupp som gjort detta 12000 gånger och ett pass som var nästan 90 minuter långt, men det visste vi inte innan (det var sista passet för kvällen så de andra bestämde helt enkelt att köra långa varianten) Sista 20 min. var det avslappning och det var tjejen fantastiskt duktig på! Hon hade en perfekt röst och fick varenda muskel i kroppen att slappna av. Det har nog aldrig varit så skönt att ligga på ett hårt golv!
Tisdag var det dags för tävlingsträning igen så det var ju inget nytt igentligen förutom att Challe kom med massa nya små små detaljer som ska ändras så allt kändes upp o ner en stund! Nu i kväll fick jag en snilleblixt för vilka kläder jag ska ha i Swingen o jag längtar!!
Så till kvällens äventyr... ZUMBA!! Wow! Jag säger bara wow! Det var det roligaste jag gjort på länge! Det var rörelser som inte skiljer sig så mycket från Line Dancen som jag håller på med annars, fast massa mer armar o snabba steg. Klarade att vara med hela passet! visserligen undvek jag en del hopp för att skona mina knän så jag gjorde samma sak fast utan hopp. Men jag kunde vara med! Jag kunde ta i! Det var inte mjölksyran som stoppade mina muskler utan jag fick ta i på riktigt, fick jobba mig trött utan att det fysiskt tog stopp. Det är en helt otrolig känsla, o det var tio år sedan sist! Annars är det alltid mjölksyran som packar ihop musklerna i ryggslutet så jag blir låst eller ryggen som värker eller nåt annat som gör att jag måste gå av golvet... men i dag fick jag vara jag, jag fick vara hel o bara helt slut av att jag kämpade. Det är sån skön känsla så jag kan inte med ord beskriva det! För den som aldrig varit "fånge" i sin egen skruttiga kropp går det inte att föreställa sig hur det känns att vilja mycket mer men att kroppen verkligen inte går att röra... Så har ni inte testat Zumba så gör det!  Man blir glad o pigg av det! Nu e klockan 01.40  o jag måste sova men jag har fortfarande ett leende som går två varv runt huvudet o är inte trött!

God natt alla söta rara människor!

Min son är hemma!

Så tyvärr har jag inte tid att skriva så mycket! Försöker umgås så mycket vi hinner o orkar med båda mina älskade ungar! I går kraschade Chrille totalt på em och sov hela kvällen och vaknade först vid 6 i morse... han hade nog lite att sova i kapp! Idag har grabbarna lärt mig och Bobo att spela Warcraft III - team survival, det innebär att vi alla fyra sitter med varsin gubbe på samma bana och klubbar monster för glatta livet! Vi hade jätte kul! Tror att grabbarna tycker det är ganska skönt att ha en morsa som är lika galen i monster krigsspel på datorn som dom är... Fast jag är nog inte riktigt lika tokig i det som dom, jag vill bara spela ibland men då kan det gå några timmar i streck!
En längre period nu har vi suttit fast i samma 4-5 rätters mat som rullar runt i brist på fantasi. Sedan Chrille och Marcus kom hem från julfirandet hos sin pappa har Jag lagat "riktig mat" sådant som tar lite mer tid att göra men som är så gott, Fiskgratäng, Western chilli (efter  ett recept jag fick i High Chaparall). I morgon ryker nog den sista julskinkan och lite korv till en hemgjord pytt... eller så gör vi hemgjord pizza kanske? Fast Grabbarna ska med sin pappa på bio i morgonkväll så det blir nog pytt till lunch... Torsdag får nog bli revbens gryta... det är roligt att skämma bort grabben, "hemma" i Östersund är det ständigt han som får laga maten för killen han delar lägenhet med kan knappt koka vatten... Fast någon dag ska Chrille få laga mat här oxå! Han lagar gudomlig kyckling och wok ska vi inte prata om! Han är en jäkel i köket kan jag lova! Snart ska jag få sätta trimmern i den längsta kalufs jag sett på Chrille sedan han var 5-6 år tror jag!

Go o gla' utan kexchokla'!

Jag bara ler!

Sitter i soffan dagen före julafton och bara ler... livet känns väldigt bra just nu! Det är tillräckligt städat för att det ska vara mysigt ( ja jag vägrar torka ur skåp och rensa garderober o tvätta fönster). Alldeles lagom med tomtar överallt. Båda barnen är hemma och vi hade vår "lilljul" igår kväll eftersom grabbarna ska fira julafton med sin far... Det är några år sedan nu som de var tillsammans på själva julafton. Visserligen är de nästan vuxna nu men jag tycker ändå att det är viktigt att få rå om varandra, kanske extra viktigt just runt jul när man matas med alla myspys bilder av kärnfamiljer. Johan må ha behandlat mig illa vid separationen men det kan jag behålla för mig, det ska aldrig barnen bli lidande av... Han är deras far, han har sina fel o brister precis som alla andra men han är världens bästa pappa till dom. Jag ångrar inte en microsekund mitt val... japp! jag bestämde mig faktiskt redan som liten att han skulle bli far till mina barn! Men det kan jag berätta en annan gång...
Så här sitter jag nu med ett leende upp över öronen, svettig trött o lycklig! Nu har jag inte ägnat mig åt något oanständigt på morgonkvisten! Jag har faktiskt bara varit ute o gått! I dag höjde jag volymen lite och försökte gå i takt med musiken, attans så svårt det var i vissa låtar! En del fick jag faktiskt gå i halvtakt! Men mina medmänniskor fick överleva mitt leende som jag fyrade av åt alla håll!! Haha ni anar inte hur förnärmade en del ser ut! De går o fryser häcken av sig med en lika frusen hund som vägrar sätta ner baken o klämma ut något i denna kyla och matte o husse drar ynkligt i kopplet och ser ut att längta hem till täcket o kudden och vill vakna kvart över februari någonstans... Så kommer jag! i Skoter overall, med stavar dansande fram med ett leende två varv runt huvet i 18 gradig kyla!!!  En vacker dag ringer nog någon efter pojkarna med den fina vita tröjan med spännen på ryggen... Men jag trivs! Jag gör något för mig! det är min tid, investerad i min kropp. Plånboken må vara tunn, kylan bitande men just nu är jag väldigt lycklig!

Yes!

Klarade utmaningen denna vecka oxå! Fast jag vet inte riktigt vilket pris jag får betala för det... Har gått 80 minuter i dag varav 40 nu ikväll. hade ont redan innan men pushade ändå... och när jag tyckte att snödrivan såg väldigt inbjudande ut insåg jag plötsligt att det är inte värt det... det är inte värt att tvinga en skrikande kropp för att klara en utmaning. Men eftersom jag inte kan flyga med öronen var jag ju tvungen att gå färdigt, ville ju hem. Jag måste lära mig att släppa kontrollen över min kropp, jag kan inte tvinga min kropp att vara frisk. Det är ett väldigt svårt "nederlag" för mig... Jag vill inte vara sjuk, vill inte låta fibron diktera mitt liv men hur mycket jag än vill så kan jag inte tvinga bort det. Jag måste lära mig att det är inte "bara just i dag har jag lite ont annars mår jag bra"... Det ju varje dag men jag vill inte se det, vill inte få in det i min tjocka skalle och nu börjar jag tröttna... tröttna på mig själv och tröttna på att kroppen inte vill det jag vill. Jag har länge nog lurat min själ att tro att jag jobbar med min kropp och inte mot den men jag inser mer o mer att det gör jag nog inte. Fast det är ju viktigt att inte ge upp, lite lite måste kroppen pushas för att inte tappa för mycket. Vill ju inte hamna i den onda spiralen där allt går neråt och bli sämre för varje dag. Jag vet att jag måste hålla igång för annars får jag ont och gör jag för mycket så får jag ont... känns som moment 22!!!  Usch vad komplicerat allt måste vara, det är så mentalt jobbigt att plötsligt behöva omvärdera allt jag trodde var rätt och allt jag trodde jag visste om mig själv... HALLÅ TOMTEN, HUR BLIR DET MED DEN DÄR SEMESTERN FRÅN MIG SJÄLV SOM JAG BEHÖVER??
Tänker så mycket på allt detta så jag får återkomma med veckans utmaning som verkligen hänger ihop med detta... I allra högsta grad!

I morgon är det mät dag och det ser jag verkligen inte fram emot... Panocoden som jag nu har ätit ien veckas tid orsakar förstoppning... jag ser ut som en spärrballong och kan tänka mig att både vikten och midjemåttet skiljer sig drastiskt från förra veckan BLÄ!!!

en sån dag...

Usch idag kommer bli en sån där jobbig dag... Läste nogot i går som gjorde mig ledsen o sårad men det har löst sig, det visade sig vara ett missförstånd men det har följt mig under natten i tankar och drömmar. Ibland reagerar jag väldigt starkt på saker och det kan ha med Fibromyalgin att göra. Något med hormoner,  smärta  och annat. Resultatet kan då bli att jag beter mig som en gravid kvinna, gråter för ingenting, blir topp tunnor rasande för små saker osv. Idag är det massa tårar som väller ut... jag menar verkligen väller! Jag kan inte sluta! Först var det för det jag läste i går, sen när jag fick svaret så var det för det och nu tror jag mest det är för att jag tycker det är så jobbigt att vara så känslig... Suck! Kan man ta semester från sig själv? Fick ett bakslag i natt förresten, klarade ju hela dagen igår utan Panocod. Men inatt vid 4 hade jag så ont att till o med Bobo vaknade och bad mig ta tabletterna. Förlåt älskling! Panocoden är jätte bra, de hjälper och tar bort smärtan helt i 99 fall av hundra men de har några biverkningar. För de första är de inte snälla mot levern men eftersom jag är superduper noga att aldrig överdosera eller ta i onödan så har min läkare försäkrat mig om att jag är utanför riskzonen. De är också vanebildande, i och med att de tar bort allt ont bara så där är det många som faller i fällan att ta de för minsta lilla. Jag vägrar att falla i den gropen! Sen finns det både små roliga och mindre roliga biverkningar.... De ger en viss påverkan på kroppen som påminner om något helt annat... kort sagt jag blir hög på dom! Jag sluddrar, fnissar och kan inte gå rakt. Ju ondare jag har när jag tar dom ju mer påverkad blir jag! Det har lockat familjen till många skratt genom åren kan jag lova! Det ser nog ganska skoj ut när jag sitter som en lallande idiot o försöker skriva på datorn eller utföra andra enklare sysslor... hå hå jaja. Sen finns det ju ytterligare en väldigt dålig biverkning... dom stoppar upp avfallshanteringen i kroppen fint uttryckt. Visst man sparar på toapapper ett par dagar men när det väl är dags så är det kägelklot... Så jag äter fikon som godis o dricker Duphalac som saft. O ändå får man ont i magen och blir kallsvettig när man känner att det äntligen e dags....  Så jag vill inte äta mer Panocod på länge!!! Men vad gör man? I natt var jag tvungen men jag ska inte ta några idag så får kroppen säga vad den vill!

Nu måste jag gå till jobbet så jag hinner byta om innan jag öppnar affären, det är svettigt att gå och jag tror kunderna uppskattar att jag fått på en ren torr tröja!

Puss o kram världen nu ska jag försöka att inte gråta bort hela dagen!

Bra och dåliga saker.

Min rygg strejkar. Det är en dålig sak, riktigt dålig sak. Måste äta massa tabletter och det är oxå dåligt, tycker inte om det men alternativet är att jag gråter och kortandas tills jag nästan svimmar för det gör så ont så då kanske tabletterna ska räknas till bra saker. För dom hjälper! Ännu i alla fall, är rädd för att om jag äter för ofta så tappar de verkan och då blir det en dålig sak. Då är vi uppe i tre dåliga saker och en bra. En annan bra sak är att det kommit en ny programvara till min telefon med massa funktioner som jag saknat! Yes! Fast det dåliga var att det inte funkade så bra när jag laddade hem det.... Telefonen tappade hela kontaktboken trots att jag säkerhetskopierat efter instruktionen... Sen kunde den inte kopplas ihop med min dator för den bara startade om hela tiden, alltså skitdålig sak!! Morr!!! Vaknade i morse av att det gjorde apont i ryggslutet så jag gled över sängkanten (haha gled!) väldigt graciöst (fnys) och stapplade ut till bordet där mina tabletter låg och pillade i mig två ( kände mig som en attans knarkoman!) och stapplade tillbaka in till sängen.Det räknas som en dålig sak! Koncentrerade mig på att andas tills de börjat verka ( kanske en lite bra sak då) nästa gång jag vaknade kunde jag gå ur sängen som de flesta gör, såg nog ganska normal ut så det blir en bra sak. Nu har vi 5 dåliga och 3 bra saker ( ifall du tappat räkningen!). Ringde ryggakuten direkt och hoppades på en tid i dag o det hade dom! 11.30 ska jag få höra hur jag misshandlat min kropp nu igen.... Men det är en bra sak i alla fall. Sen ringde jag till Sony support..... På Sony support fick jag prata med Gööööran... Göran var en väldigt trevlig kille som tålmodigt lyssnade på mitt problem och sa att nu hade det nog blivit lite fel i nerladdningen av mjukvaran så jag behövde flasha om den.... ehhhh... va? -jo du behöver flasha om mjukvaran i din telefon. -jaha så att jag gör vaddå med vaddå??? Men börja med att återställa systeminställningarna. - jahaaaa.... visst det ska jag göra.... ehhhh.... hur?  Tålmodigt så förklarade han på ett enkelt och bra sätt hur jag skulle göra och att jag inte skulle sörja min kontaktbok för den skulle minsann finnas på internet... O han hade rätt!! Nu funkar min telefon kalasbra och alla kontakter är tillbaka! PÖZZ GÖÖÖÖRAN!! Det var så bra att det måste räknas som två bra saker!! så just nu leder bra sidan med 6 mot dåligt sidans 5... trots allt är detta en bra dag ännu så länge!

Puss o hej leverpastej

ett blad har vänts i boken om Annelie...

Mycket känslor och tankar snurrar i mitt huvud... Igår var jag på bröllop, min farbror Christer gifte sig med sin Birgitta. På ca 30år har jag haft nästan obefintlig kontakt med familjen på Pappas sida. Pappa o jag har haft kontakt i bland men väldigt sporadiskt. Han hade en ny liten familj med en liten blond och söt flicka. När man är liten ser man saker med andra ögon än vad vuxna gör, ibland med förödande konsekvenser. Jag firade många jular med familjen Nilsson i farmor o farfars hus i Lindö. Vet inte riktigt när kontakten riktigt bröts, det rann lixom ut i sanden...I min värld så var det fel på mig, jag dög inte därför hade pappa en ny flicka och den övriga familjen tyckte bättre om henne. Naturligtvis så var det ju inte så men i min värld var det dagens sanning. För en tid sedan dog min farmor och jag var på hennes begravning, det kändes då som jag var en snyltgäst, ni vet en sån som slinker in på begravningar bara för att få gratis kaffe o kakor. Jag var där för att pappa ville det, för att jag ville det, för att farmor var min riktiga farmor och jag hade all rätt att vara där. Men jag kände mig utanför. Mina bordsgrannar pratade bara med mig när de var tvungna, jag kände mig i vägen ful o dum... Tillslut gick jag ut på toa och grät en stund o ringde min älskade sambo. Han peppade mig o talade om att jag gjorde rätt som gick dit och att jag skulle bära huvudet högt för det finns bara en som jag. Jag älskar dig Bobo! Så jag gjorde det, sträckte på ryggen och gick ut igen. Var lite nervös inför detta bröllop, denna festens dag. skulle jag bli "ensam" igen och trycka i ett hörn eller?  Missförstå mig rätt; Jag vet att Pappa vill ha mig med, han tycker om det, det märks. Jag ser i hans ögon att han är glad att vi hittat varandra igen. Min underbara farbror Kenta har från första sekunden vi sågs nu i vuxen ålder (på pappas 60 års dag) behandlat mig som om jag aldrig varit borta, han är så lätt att prata med och har alltid nära till skratt. det är alltid så avspänt och inga konstigheter, bara glädje. Min farbror Micke som jag alltid sett upp till och som tillbringat många timmar med mig i telefon och hemma i hans kök för att försöka trösta och förklara varför allt blivit som det blivit har blivit lite mer reserverad, han vet nog inte riktigt hur han ska bete sig. De senaste gångerna vi setts har det mest blivit ett hej som hastigast eller kanske rent av bara en nick. Igår sa vi kanske 10 ord till varandra när vi möttes i vimlet men bara artighetsfraser. Det är lite synd men det ger sig kanske om han får tid... Så har vi då min farbror Christer... En väldigt stilig herre som jag inte har så mycket minnen av från min barndom. Vad skulle han tycka om att jag var där? Och hans blivande hustru?  Jag hade en väldigt trevlig kväll med trevliga bordsgrannar, Min bordskavaljer hade kanske inte riktigt läst etiketts boken men vad gör väl det? han började prata med mig efter ett tag i alla fall, o jag är minsann kapabel att dra in min stol själv! :-) Fick en väldigt trevlig kvinna framför mig som var väldigt rolig att prata med, det visade sig att vi ridit på samma ridskola och troligen i samma grupp... Christer är en väldigt smart man, han gjorde helt enkelt så att han "ropade upp" familjerna i tur och ordning så vi fick ställa oss upp så gav Christer en kort förklaring vilka vi var som grupp. Himla smart! man fick ju inte namnen på var och en men man fick ialla fall veta om de vid det bordet var släkt med honom eller henne eller arbetskamrater osv. God mat, vackra tal, roliga tal och trevligt sällskap gjorde att kvällen gick fort. Presentöppnings dags... skulle de tycka om handdukarna som pappa köpt och jag broderat och kortet jag gjort? Ja varför skulle de inte? men lilla osäkra barnet Annelie hade ont i magen, skulle det jag gjort duga bland alla fina dyra presenter? Den vuxna jag säger: självklart gör det det!!! men det lilla barnet där inne ramlar ofta tillbaka till barndomens sanning: jag duger inte.... Det verkade dock som att de uppskattade sakerna och dansen tog vid. Jag fick lära pappas kusin Margareta att dansa lindi shuffle och hon var jätteduktig! Efter lite dans, lite dricka och trevliga samtal så blev det dags att åka hem. Jag letade reda på brudgummen och ville tacka för att jag fått komma på deras stora dag och att jag har saknat Nilssons, då ser han mig i ögonen och säger det är skönt att du är tillbaka, vi behöver bli en familj igen och ger mig en varm kram. Tror ingen kan förstå hur värdefulla de orden var! "Det är skönt att du är tillbaka, vi behöver bli en familj igen"... glädjetårar rullar ner för mina kinder bara jag tänker på det.... Se var det dags att hitta bruden för att tacka, henne träffade jag för första gången på farmors begravning så vi känner inte varandra alls. Jag sträckte fram handen för att tacka för kvällen men hon ger mig en jättekram och tackade för att jag kom och jag sa som det var att det var jätteskönt att få träffa familjen och få vara en del av den, "alla här är din familj nu glöm inte det" var hennes svar när hon såg mig djupt i ögonen o svepte med handen mot havet av människor... Hon ville att jag skulle komma o hälsa på, vi bor ju nästan grannar utan att vi vetat det... Jag kände en sån värme o glädje igår som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva med denna sida av familjen, bara för några år sedan så trodde jag att den dörren för alltid var stängd. Men jag har fått min pappa tillbaka, vi kan aldrig få tillbaka det vi förlorat men vi har en framtid! Jag vet att Pappa läser detta och det kan vara svårt att hantera eller förstå det jag skriver men det är min sanning och min uppfattning. Jag vet nu varför det blev som det blev för längesedan och det läkte många sår att få veta att du inte struntade i mig. Det fanns någon annan som gjorde valet åt dig, av kärlek och för att skydda dig och sig själv från smärta, gör något ont så tar man bort det och syns det inte så finns det inte! Jag är glad att jag fått dig tillbaka pappa!