för att göra klart förra veckans gående först:
onsdag : 8678
torsdag : 10408
total summa : 100433 steg!
Min första tanke var wow vad duktig jag är, men sedan kom sanningen i fatt mig.... Min kropp klarar inte riktigt så här mycket steg. Lite pushning mår man bara bra av, man måste tänja sina gränser då o då annars vet man ju inte var gränsen går. vågar man inte ta reda på det är man snart fast i en neråt gående spiral där man gör mindre o mindre för att det gör mer o mer ont. Men förra veckan så pushade jag inte lite på gränsen, jag formligen sprängde ljudvallen! Det straffas jag för nu, nu är jag inne i "varannan dags helvetet" varannan dag har jag så ont att hälften vore nog för att skjuta en häst, det är kroppens sätt att varna mig "lugna dig nu annars smäller det" och varannan dag funkar jag igen o mår bra. Eftersom jag då är så korkat envis så gör jag allt de bra dagarna för att jag kan och så blir jag straffad igen dagen efter "fattade du inte? snart smäller det sa jag!" Torsdag var skrutt, lördag skruttigare än jag varit på väldigt länge och det skrämde mig. Söndagen tog jag det lugnt fast jag mådde bra för jag tänkte att jag skulle visa min kropp att jag lyssnar.... men det var kanske inte så smart att sitta i 7 timmar o scrappa och inte röra sig...... så idag är vi tillbaka i läge SKRUTT! När ska jag lära mig? När ska jag fatta att den ända jag straffar är mig själv? Jag kan inte straffa sjukdomen fibromyalgi för den tar inte skada, den lutar sig bara tillbaka och ler lyckligt eftersom uppdraget är slutfört. När jag försöker plåga fibron så plågar jag bara mig själv... Det här är ett sällsynt tillfälle av klarsynthet som ni nog sällan kommer att få ta del av för i morgon kommer jag vara lika korkad o pusha mig till saker jag inte borde för jag vägrar att ge upp, jag vägrar låta fibron vinna. Jag tänker inte tillåta mig falla tillbaka i tröstlösheten av smärtans hav. Jag vägrar att stå med mössan i handen o säga tack snälla herr fibro för värken du ger mig. Jag är envis, jag är dum, jag är rent av korkad i bland men jag vill leva ett humant liv, jag vill tillåta mig själv att gör saker trots att jag vet följderna, jag är beredd att ta konsekvenserna av att jag ibland gör sådant jag vet att jag inte borde. Men jag kanske måste lugna mig i hetsen att få ihop steg.... hela kroppen försöker ju varna mig så jag kanske måste lyssna... lite... snart.... så jag tror jag går ut en sväng och värmer upp så jag kan gå vår ruset i kväll... Bara vilbergen runt!
Kram
4 kommentarer:
Aj aj aj. Det låter inte så kul att ha så ont som du har. Eller det ÄR inte kul att ha ont. Det slog mej bara när jag läste inlägget att Herr Fibro inte är någon annan. Det är du. Tills den försvinner ( får vi hoppas och det KAN ske.) Precis som en rullstol blir en del av de som inte kan gå. Din kropp och du är ett. Tillsammans blir ni just den härliga människa du är. Du och din kropp kanske inte är vad du hade hoppats på att bli. Men det finns många som önskat att bli popstjärnor, rymdforskare och annat. Ibland räcker inte förmågan till. Då får man ta de blåbär man har och njuta av den sylt eller saft man kan göra av det. Du vet ju det här. Egentligen. Eftersom du är smart. Och ditt liv kantas av värk. Men oxå av dans, kärlek, underbara barn, härliga utflykter, sköna vänner och nya spännande saker runt hörnen. Du och din gosiga kropp. Ni Du.
KRAM! Kusinen från landet.
Jag kan inte och vill inte se att jag är ett med fibron! Jag är jag och jag tycker om min kropp, den kanske är i fetaste laget och kanske har den sina brister men jag tycker faktiskt om den ändå. Jag vet hur den funkar, den sviker mig i bland och den är beredd att gå genom eld för min skull. MEN jag vägrar vara ett med fibron, vi lever sida vid sida, är sams ibland, skriker åt varandra ibland och jag accepterar att jag inte kan köra bort den. visst den är en del av mig men jävlar om den ska få bestämma! JAG och ingen annan sätter reglerna för vad jag klarar av, ibland anpassar jag mig för att jag vill inte för att den tvingar mig. eller har jag redan gett upp? är det det som gör att jag inte gör vissa saker? har jag redan kapitulerat? Jag vill inte, vill inte VILL INTE!!!!!! Så mycket ilska, så mycket jävlar annamma och ändå skiter det sig... fan....
Jag vill inte vara lika med Annelie fibro Molinder....
Nästa gång får vi komma ihåg att ta en promenad mitt i scrappingen för att få igång våra kroppar. Kram på dig och tack för igår!
Härliga du! KRAM!
Skicka en kommentar