Min resa mot mål!

söndag 22 januari 2012

En rast snart kanske?

Nu när äntligen kroppen börjar vilja lite mer som jag vill så är det "knoppen" som börjar balla ur... Jag vill ha en rast nu tror jag. Fast det är väl det som hör till att vara människa, man ska veta att man lever. Den som myntade uttrycket "jämna plågor" visste nog ett o annat. Det som irriterar mig mest med mig själv är nog att utåt så verkar jag så stark men inuti så tvivlar jag ständigt på mig själv, jag tror inte jag duger, hittar fel och saker som bekräftar mina tankar i allt. trodde jag bearbetat klart min jobbiga skilsmässa, trodde övergreppen var "glömda" ( nej sånt glömmer man aldrig men man kan leva med det mer eller mindre bra) men många jobbiga insikter om mig själv har bubblat upp och ju mer jag tänker ju mer bubblar fram... Börjar inse att det är inte Bobo som sakta drar sig bort från mig precis som Molle gjorde, utan det är jag som trycker honom från mig för jag förväntar mig att han kommer kasta bort mig ändå, för jag duger inte... alla de saker som sas till mig för fyra år sen har blivit sanningar i mitt huvud. Jag som trodde jag stod över sådant! Jag trodde verkligen jag sett i genom det! Att jag "dödat" den cyniska lilla djävulen som satt på min axel o var elak mot alla som såg lyckliga ut... Den lilla djävulen som ständigt talade om för mig att alla karlar var skitstövlar och att jag är värdelös...  Fick en härdsmälta i dag på Willys. På Willys av alla ställen?!? det bara bubblade över som en mentos i en colalight.... tårarna bara rann o jag bara svamlade o bubblade... Bobo drog in mig bakom några hyllor på skoavd så fick jag rinna av... han bara stod där o tog emot o lyssnade, kramade mig o lät mig berätta. Han gav mig också en sanning tillbaka som jag inte velat/vågat/kunnat förut fast jag trodde det. "det är skönt att du äntligen börjat bearbeta att du blivit bränd, jag har väntat på det, jag har oxå blivit bränd o vet hur det är, hur tankarna går" .... Men jag var ju klar med det! trodde jag i allafall, men han har nog rätt är jag rädd. Tyvärr är det nog så att jag gjort med detta som med allt annat, byggt upp en mur, sopat mina känslor under mattan och låtsats som det regnar. Men en matta kan visst inte innehålla hur mycket skit som helst så i bland pyser det ut. Inser nu att jag byggt upp denna vulkan hela hösten, har sett tecken som inte finns, tecken på att Bobo tröttnat, tecken på att jag inte duger, tecken på att det Molle sa om att jag bara var bra på att ta hand om barnen o handla o sån't var sant... Jag skyller på att jag hela hösten varit på väg ner i ett skov med fibron och i dess spår följer lixom ofta depression. Men jag tror att skovet nått sin kulmen och att jag är på väg upp igen, jag orkar mer och promenerar mer. Så då kanske jag kan orka igenom detta oxå, Det brukar jag ju göra. Jag är nog som en sån där leksaksgubbe med tyngd i botten, hur många smällar den än får så reser den sig igen. Dessutom fick jag klart för mig att jag har Bobo vid min sida, han kanske inte alltid förstår vad jag behöver eller ser när jag gräver ner mig men han finns där... För mig! Han e min! Han älskar mig för den jag är alltså duger jag. Den meningen ska få bli mitt mantra tills jag är tillbaka på banan igen: Han älskar mig för den jag är alltså duger jag! Ibland är det skönt och nyttigt att skriva ner sina tankar för då kan man se saker ur en annan vinkel och det känns lite lättare en stund...

3 kommentarer:

Åza Diaz Mägi sa...

KRAM!!!!!

Neli sa...

tack hjärtat! kramar e bra, de värmer själen

Gunilla sa...

att du mådde så här, det var ett tag sen jag var inne här. Krampådig!!!!!