Published with Blogger-droid v1.7.4
Min resa mot mål!
torsdag 8 september 2011
Förlåt
Förlåt alla gymnasie elever som går i vår korridor. I dag hatar jag er alla, jag hatar ert patetiska prat om taskiga lärare. Vem som är snygg/ful. Jag skiter fullständigt i om bussen kommer snart eller gick nyss... Jag hatar ert visslande, sjungande bara ljudet av era steg... Hatar tjattret på språk ingen människa förstår...Förlåt ta det inte personligt, ni är säkert väldigt fina människor men idag skulle jag önska er till månen eller mars... Orkar inte höra mer. Stänger dörren men ni hörs ju ändå! Snälla gå, försvinn, nu! Måste andas måste hålla ihop har butiken ensam i 2,5 timme nu... Andas, bara andas inte tänka. Borde skapa, borde jobba på kurs materialet till nästa vecka... Orkar inte måste andas åskan är närmre nu, vet det, känner det i hela kroppen snart är gränsen nådd men bara andas, 5 timmar till så är jag ledig sen. Utan denna ventil skulle jag bli galen, kan inte förklara, vet inte varför jag mår så här, eller jo egentligen vet jag men ändå är det fel... Jag orkar ju alltid! Jag fixar all skit som livet kastar i ansiktet, men varför känns det som jag drunknar på torra land? Vad är det som gör att jag inte känner fast mark under fötterna? Förstår inte, försöker bara andas. Håller masken inför andra men är som en skakande geléklump när jag blir ensam... Jag hatar verkligen detta! Jag är inte så'n! Jag är stark, jag orkar, jag kan... Men varför känns det så jobbigt o svårt? Tack o adjö, alla kommer vi att dö...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Idag när jag mår bra och läser detta så är det en tanke som slår mig... när jag mår lite halvpissigt så är folk genast där o skickar lite tröstande ord på fejjan eller kanske sms och i sällsynta fall rent av ringer. Men när jag går ner längst under isen med panikångest och mår så dåligt jag bara kan... då jävlar blir det tyst! Inte en kotte i världen tror att jag menar allvar! "Du är ju en så stark person" NEJ det är jag inte! Jag har ett sjuhelsikes jävlar anamma och är en jävel på att dölja saker men stark vete fan! Varför är det ingen som tror på att jag kan falla hejdlöst? jaja jag klarar mig själv som jag alltid gjort, men är det underligt då att man väljer att inget visa, när vännerna flyr så fort de ser mig svag... detta kanske svider att läsa men ni anar inte vad det svider att inte våga visa svaghet för då blir jag ensam...
Skicka en kommentar