Vägen tillbaka.

Tänker ofta att jag ska skriva, hör lixom berättelsen formas i mitt huvud men sen tar det stopp. Inte nu, ska skriva snart, i morgon, sen.... Jaja så är det i bland men nu bubblar det ut lite ord som vill fastna här! Luften gick ur efter semestern, promenaderna blev sparsamma för kroppen ville inte riktigt vara med. Som ett brev på posten kom då 2 kilo direkt... Jag har ju verkligen försökt detta året att jobba bort och det har varit så svårt och frustrerande, jag som vet att har jag bestämt mig så kan jag... Men så fick jag höra för ett tag sen att de p-piller som jag fått utskrivet, märk väl den enda sorten som en överviktig (läs fet) kvinna kan få, har en tendens att påverka magen. Aha tänkte jag som då lidit av "hård mage" i över ett år. detta har gjort att jag fullständigt gått sönder i mumindalen och ständigt blöder och vill skrika och gråta så fort man känner sig nödig. Har ätit katrinplommon, fikon, linfrön, köpt duphalac på apoteket, kort sagt gjort allt för att få magen att mjukna men förgäves. Semestern var fruktansvärd, var så trasig att jag knappt ville sitta alls så det blev att inhandla lite  xyloproct för att klara att umgås med folk utan att gråta. fick tipset att prova lactulos meda, en fruktansvärt sötsliskigt sirapsliknande hutt som inte skulle påverka kroppens egna funktion som andra laxermedel kan göra utan bara mjukgörande. Det fungerade riktigt skapligt! Då dök nästa problem  upp... jag mår illa av det! O då menar jag inte lite lätt och dessutom hela dagen... För fjorton dagar sen var gränsen nådd o jag kände att jag måste gå till botten med detta, var det p-pillren som skapade detta? Letade reda på dem i fass o hör o häpna, vad tror ni jag hittade där? Jo en av biverkningarna av dessa #¤#%* piller var viktuppgång!!!! Ökad hunger och viktuppgång!!! Och det är de ända piller som skrivs ut till feta människor!!!! hur i helvete tänkte de nu???? Dessutom påstod ju barnmorskan att de flesta slutar blöda av dessa piller, det sa de även på KK när jag fick söka akut för kraftiga blödningar att efter 3 månader skulle man sluta blöda! Jag hade då ätit dem i 6 månader.... Fick även en cysta som var som en golfboll som de hotade att operera om den inte försvann. Jag måste äta blodstillande medicin vid varje mens för att inte blöda ner allt jag ser. Så får vi ju inte glömma smärtan... denna djävulska mensvärk. Bingo! Allt detta fanns med i biverkningslistan, jag lyckades alltså pricka in de vanliga, mindre vanliga och sällsynta biverkningarna. Fantastiskt trevligt... Not!
Ringde Barnmorskan som skrivit ut mina piller och bad om en tid att prata om detta och om ett alternativ till pillren. För att göra en lång historia något kortare så hade vi ett givande samtal där hon förklarade att jag var väldigt ovanlig som drabbats av alla biverkningar och att "det är ju inte pillren som gör dig tjock, det är ju bara att hungern ökar men du behöver ju inte äta för det"... suck! Jag har ätit andra mediciner förut som haft det som biverkning och det funkar inte, enligt min läkare så får/bör jag inte äta sådana tabletter!! Det går verkligen inte att stå emot den ständiga driften att äta fast man är mätt. Mitt omänskliga begär efter godis som inte ens är gott men bara det innehöll massa socker så gick det ner. Andra kan säkert fixa det men jag kan verkligen inte hur gärna jag än vill, ni som känner mig vet hur bestämd jag kan vara och hur noga jag är med maten om jag bestämmer mig men nu gick det bara inte. alla dessa begär bara försvann när jag slutade med p-pillren... ni anar inte hur skönt det är att gå förbi godis disken o verkligen inte vilja ha! Och vill jag ha så kan jag gå förbi ändå och säga "nej tack inte i dag, idag ska jag inte äta godis" och det är okej!!! Lycka!
De två kilona har försvunnit igen så nu finns det hopp! Har nu en hormonspiral istället med samma hormon som P-pillren men i en fjärdedels dos. Aptiten har minskat så jag är inte riktigt sugen på något alls och jag mår lite illa från o till hela dagarna men det stod att det brukar ge sig efter någon vecka eller två o det kan jag klara... att inte känna hunger är en underbar känsla! Då är det värt lite illamående. O vet ni... Jag har varit på toan och allt kändes som det ska! Att våga ta i utan att känna hur det spricker sönder, utan att behöva höra droppandet av blod, utan att behöva stå upp den närmsta timmen efteråt för att det gör så ont att sätta sig och ännu värre ont att resa sig. Första gången det hände hade jag ett leende på läpparna resten av dagen kan jag lova. Haha inte illa när en bajskorv kan få en att le på det viset!
Det är ju synd bara att det skulle ta 1 ½ år innan jag kopplade samman allt och förstod att det inte "bara var tillfälligt" som jag mådde dåligt.1½ år av plågor helt i onödan.... Jag vill ju leva här och nu hela tiden och ont har jag så ofta att jag inte kan se mönstret alla gånger, jag tycker att "jag mår bra men just idag har jag lite ont här eller där" och det innebär ju att det kan ta ett tag innan jag ser mönstret, att "just idag" har varit varje dag en längre tid. Är lite trög när det gäller smärta, den är ju en del av min vardag så varför tänka på den hela tiden? Jag förtränger den ofta och glömmer bort att man kan ta piller. Vill liksom inte att smärtan ska överskugga livet utan jag låter livet skugga över smärtan!
Denna vecka har jag verkligen börjat gå igen, inspirerad av att de två kilona försvann. Har oxå bestämt att min vecka ska löpa från måndag till söndag istället, det blir lite enklare så.

Klockan är mycket och detta är skrivet direkt från mina virriga tankar så jag ber om ursäkt om det verkar lite rörigt och antagligen är det massa skrivfel... får se om jag orkar redigera i morron eller om ni får stå ut!
Puss o hej leverpastej!