Början av förra veckan var bra, jättebra faktiskt
tisdag 100,7
onsdag 100,2
torsdag 100,5 :-(
fredag 100,5 :-(
lördag 100,6 :-(
söndag101,0 :-( :-(
måndag101,2 :-( :-( :-(
Idag tisdag: 100,2!! Yes!! Nu är vi på banan igen!
Vad gjorde jag för att få uppgången då? jo jag tror att dels så sjönk jag för fort dagarna innan pga att jag helt enkelt inte ätit den mängd jag behöver så förbränningen gick ner på noll. Dels så har jag druckit väldigt slarvigt. Men framförallt, jag har slutat vara hungrig och struntat i vad jag borde göra (typ äta regelbundet, lite men ofta). Allt blir en ond cirkel, ju mindre jag äter, ju mindre vill jag äta, fantasin att variera maten tar slut och då är det inte ens roligt att äta alls... Inser att oron över min pappa kanske påverkar mig mycket mer än jag tror. På utsidan och när man pratar med mig så ger jag nog intrycket att det är lugnt, att jag är stark och på något sätt väldigt saklig. Jag känner själv att jag ibland kanske låter som att det är bearbetat och jag kan prata om det utan att vara nämnvärt påverkad. Men inuti... hå hå jaja inuti blåser det storm, inuti skriker jag, inuti gråter jag, inuti är jag skiträdd. Men jag vet att pappa är rädd, jag vet att pappa behöver mig som en klippa i hans stormiga hav. Han fanns inte när jag behövde som liten men jag kan finnas för honom nu, han behöver mig. Jag behöver finnas för honom för min skull... När jag sitter i timtal med honom på sjukhuset så pratar vi, mycket om ditt o datt men ibland dyker små guldkorn upp, små viktiga saker för mig, kanske ett ögonkast som säger mer än ord, eller ett blixtsnabbt svar som visar att ingen eftertanke behövdes utan svaret kom från hjärtat. Såna tillfällen kan ge mig svar på frågor jag inte vågat/kunnat ställa utan att vi ens pratar om just det... svårt att förklara men viktigt för mig. Att växa upp utan pappa, att veta redan som liten att ett annat barn tagit min plats. Ett barns logik är inte samma sak som vuxnaslogik, i min värld så var jag så värdelös att min pappa fick adoptera ett bättre barn. Mamma gjorde sitt bästa för att förklara hur det var men som sagt barn tolkar på sitt eget vis och jag berättade inte för någon vad jag tänkte. Men att i vuxen ålder för första gången få höra förklaringen, att det inte var hans val riktigt men för husfridens skull fick han göra valet att avstå kontakt. Han har mycket noga talat om detta, och bara det att han ringde mig direkt när hans fru gått bort gjorde att jag kunde acceptera det som sanningen, att han inte frivilligt valt det om han kunnat göra annorlunda. Nu o då kommer små saker, små ord och gester som bekräftar att det inte bara är ord. Att som vuxen för första gången få ett SMS där det står jag älskar dig från sin pappa... det är stort! jag grät... jag grät av glädje, av att jag kände mig fånig för hur jag reagerade... Jag är glad över att han gång på gång talar om att det betyder något att jag kommer, att han känner att jag är hans största stöd i detta. Det betyder så mycket! Ibland pratar vi inte alls, bara sitter tysta men det är aldrig en besvärande obekväm tystnad. Vi bara njuter av att vi nu har chansen att umgås som far o dotter. Vi behöver bara öva lite.... vi har ju inte varit här förut lixom, detta är nytt för oss men vi lär oss tillsammans...
Detta inlägget vart inte det jag tänkte när jag började men det behövde skrivas ner tydligen, jag berättar oftast inte vad jag tänker men idag behövde ventilen få öppnas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar