Min resa mot mål!

tisdag 9 december 2014

Info möte

Igår var jag på mitt första infomöte angående GP. Jag har ju visserligen varit på ett sådant tidigare men då var det som anhörig till Bobos GP. Det var mycket informativt och kändes mer genomtänkt än Det som anhörig. Vi var inte så många denna gången men däremot kände jag mig som barbie i jämförelse med många andra.... förra gången var det tvärt om, både Bobo o jag hade då uppfattningen om att minst hälften av de som då var där hade nog inte uppnått BMI gränsen....
Bobo var lite upptagen med telefontid till läkaren så jag fick hastigt ringa mamma o be om sällskap o hon hade tid! Hon har ju redan gjort operationen fast på ett privat sjukhus så det var jätteskönt att hon var med o fick höra hur de tänker /gör/rekommenderar här. Då blir det ju lättare när jag sen frågar mig blå om allt som jag ännu inte kommit på ännu.

Som sagt var det väldigt informativt och på ett sätt lugnande, samtidigt som jag ska erkänna att det mer o mer går upp för mig vad det VERKLIGEN är jag har beslutat. Jag ska erkänna att själva op skrämmer livet ur mig, man kan ju inte ångra sig efteråt och tro att bara det läkt så är allt bra. Förändringen är permanent, och med det även alla efterverkningar, bra som dåliga.
En del kan äta allt efteråt men i mindre mängd, andra får ett helt annat smakspektra. Vissa klarar väldigt lite socker o fett, vissa dumpar ofta, andra ibland eller aldrig.

Jag har fortfarande bestämt mig att genomföra detta, orkar inte med att ständigt bli besviken på mig själv att jag inte kan hålla vikten, jag som är rationell och vett hur ledsen och förtvivlad jag är som fet och vet lyckan av att må bra och att ha lyckats gå ner i vikt. Jag som så beslutsamt sa att jag aldrig mer ska tillåta mig att gå upp gjorde just det.... gång på gång. Jag kan inte, orkar inte hålla mig kvar... Det är fult att skylla på andra så det ska jag inte göra men min kropp ÄR en stor bov i dramat. När jag har ont blir jag sugen på godis, choklad, kakor, chips och nötter och jag gör allt för att få det.... men socker o fett ökar faktiskt smärtan, Så instinktivt borde kroppen vilja bort från det men socker ökar ju samtidigt ett kortsiktigt välbefinnande, en sockerkick och det är väl den jag söker. Resultatet av det är ju ökad vikt som för mig innebär ökad smärta som ger mer godissug som ger mer vikt som ger mer smärta.... moment 22. När jag nu vet om detta, varför bryter jag inte mönstret? Tro mig jag försöker! Varje dag, men jag kan inte, orkar inte hålla i mer än någon dag eller ett par, sen är värkmonstret där och chokladen slinker ner.... o när jag ändå är så fet o ful vad gör då en godispåse mer eller mindre? eller en extra portion mat? Ja jag överäter oxå, jag vet det, men jag har inte kraft att bryta det heller. På varje argument mot en extra potatis har jag två för. Just i dag behöver jag en extra macka, en extra skiva ost eller eller vad jag nu kan stoppa in.... jag hatar känslan, jag hatar resultatet.
Den ända som kan ta hand om mig är ju jag, bara jag. om jag fortsätter behandla mig som en dörrmatta så kommer jag fortsätta må som en dörrmatta. Beslutet är fattat, jag tar hjälp av en GP men jobbet gör jag själv, den är ingen pulkabacke rakt in i paradiset utan det kommer vara mycket blod, svett o tårar! Jag måste lyckas gå ner i vikt före op, jag måste komma i ännu bättre form innan op, och jag måste hitta en matrutin som kan passa efter...

tusen och en tankar cirklar i mitt huvud men det blir nog bra sen...
tjing!

Inga kommentarer: