Så trött...

Igår skjutsade jag Bobo till Motala för ett jobb, det innebär jue även att jag måste stanna tills han jobbat färdigt. Fick med mig Camilla Gunnarsson som sällskap så kvällen blev riktigt trevlig trots att vi fick stanna på polisstationen för att göra en anmälan om våld mot tjänsteman. Lång historia kort vi var hemma vid 05.00... kl 07.03 slog jag upp mina blå för då säger kroppen att så här dags ska du vakna oavsett hur lite sömn du fått... lyckades stanna i sängen slumrandes till 10. Men det är inte därför jag är trött, jag syftar på den trötthet som kommer inifrån. trötthet som kommer från att ha ständig jour för min vän, han behöver mig nu innan han går sönder helt. Vi pratar 2-3 timmar varje dag fördelat på flera samtal. Tack Telenor för att vi ringer gratis till varandra!! annars skulle det bli jobbigt för våra mobilräkningar... Han genmgår en besvärlig skilsmässa väldigt lik min egen. Jag är mycket god vän till dem båda men hon har valt att backa bort från mig eftersom jag pratar så mycket med hennes man. Jag har sagt till henne att jag gärna finns där för henne oxå men att jag vill att hon ska komma till mig så det aldrig kan vändas till att jag "spionerar" för hans räkning. Jag vill inte tvingas välja sida, jag kanske aldrig kan förstå hur hon kunde göra samma sak mot sin man som hon föraktade mitt ex för att han gjorde mot mig... komme aldrig förstå det men hon har inte gjort det mot mig så det ska inte behöva komma emellan oss. Hoppas bara hon mår bättre snart, för det gör hon definitivt inte nu men det kommer inte gå över av sig självt tyvärr. Men allt detta sliter på min själ... att skrika på honom när han får knasiga ideer, att gråta med honom när han gråter, att skratta med honom åt knasiga saker för att sedan åter skälla och svära när han snöar fast i destruktiva tankar. Jag har hotat honom med att "randa rumpan med läderpiska" så han inte kan sitta på en vecka, skaka om honom så att han inte vet vad som är upp eller ner när han vill offra sin framtid för fem minuters lycka av misshandel av en annan man... Lika mycket som jag älskar att vara hans vän kan jag ibland bara för ett kort kort ögonblick önska att de aldrig flyttat in rakt över gatan... Jag vet att det korta ögonblicket är egentligen flykt från min egen smärta... Jag ÄR stark det vet jag, jag har orkat förut och jag vet att man orkar mer än man tror men vissa dagar kan vara extra tuffa. Jag kommer fixa detta men i denna situation finns det en variabel till nämligen han! Kommer han orka? klarar han att bita i hop och resa sig? Jag klarade att bestämma mig, att se st mål o jobba efter det hänsynslöst... mitt mål var att mina barn aldrig skulle behöva välja mellan mig eller Molle, mina barn skulle ha det bra oavsett hur jag mådde på insidan. Jag satte upp krav på Molle att barnen går först, vi ska semestra lite ihop, vi ska kunna göra saker tillsammans, barnen går alltid alltid alltid först. Vi hade varit gifta i 19 år och det vore själva fasen om vi inte skulle kunna umgås som vuxna människor. Det är jag tacksam för idag, Molle är världens bästa pappa med sina fel o brister förstås precis som alla andra men han är världsbäst på att vara deras pappa. Han är min vän, han var mitt livs största och första kärlek o kommer alltid ha en egen plats i mitt hjärta. Men jag har gått vidare, jag har ett annat liv nu som inte går att jämföra med det gamla. Jag mår bra i mitt nya liv, jag trivs och det är fyllt av kärlek.
Tyvärr ser jag inte samma fokusering hos min vän, har är så uppe i sitt brustna hjärta att han kastas mellan gråt, ilska och förtvivlan minut för minut. kommer han också att  resa sig? När de svarta demonerna dansar i hans hjärta kan inte ens hans kärlek till barnen få honom att sluta hata den "andre" mannen just då just där är misshandel det ända svaret på alla hans frågor... Det är då jag brukar hota med att ge en lavett så det ringer i öronen... sa jag att han är längre och mycket större än mig? Men jag skräms inte av hans humör det minsta, jag vet att jag är en av de få som kan skälla ut honom efter noter och han skulle lyssna oavsett hur arg han är själv... Älskade vännen min jag finns vid din sida och jag kommer hjälpa dig upp när du faller igen och igen men du måste hitta din styrka inuti din själ och tillslut stå på egna ben, inte i morgon inte nästa vecka men kanske nästa månad eller hur länge det nu tar att tråckla ihop en själ som formligen sprängts sönder i molekyler.... Hur eller hur så var det skönt att skriva av sig en stund

Puss o kram och ta vara på varandra