Jag vet att det nästan räknas som fusk, jag vet att jag inte borde ta ut glädjen i förskott, jag vet att jag hade magsjuka igår men jag åt en hel liter blåbärsoppa, ett ägg, 4 kokta kyckling innerfileer och lite youghurt och drack massa vatten så helt tomme har jag ju inte gått... Lite glad kan jag inte låta bli att vara även om en del av detta "backar" de närmaste dagarna...
Morgonens vikt: 105,9kg
Nu ska man ju inte jämföra så olika saker men det känns som att jag nu på egen hand går ner lika fort som de som opererat sig. Jag har tillbringat många timmar med att tänka på om jag ska, om andra som har, varför jag inte /törs/vill/kan. Innan jag halkade in på Dukan så hade jag kommit ganska nära gränsen för vad jag klarade av, jag var trött på att stå framför garderoben och gråta mer eller mindre varje dag för att inget passar. Jag var trött på att inte vilja gå på offentliga toaletter för det ofta är för trångt, ledsen på att inte få plats att sitta på bussen utan att uppta 1½plats.... Då var jag nära att kasta in handduken och söka läkare för att göra något som skrämmer mig så väldigt... Jag vet att de flesta op lyckas, vet att mamma är jättenöjd, jätteglad och jättefin. Men jag var inte där i tanken, men jag började se det som min ända utväg eftersom allt jag försökte bara gav ett par kilo till... Men nu är jag här, nu händer saker i en rasande takt, och jag är stark. Stark i tanken att jag kan klara detta, jag har verktygen och kraften att göra detta utan att utsätta min kropp för det som skrämmer mig.
I dag ska jag njuta av vad vågen visade och i morgon ska jag uppdatera min ticker högst upp på sidan för då borde vågen visa vad som verkligen hänt när balansen i kroppen kommer tillbaka. det borde vara lite positivt ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar