sätt en rubrik på detta om du kan...

Människan har utrustats med två öron och en mun, likväl är det ingen som lyssnar. De flesta hör vad man säger men lyssnar inte.Jag kanske inte är bra på att uttrycka eller be om hjälp men det betyder inte att jag är stålkvinnan.... Det slutar bara med att jag bygger muren starkare o högre för det är ändå ingen som vill in, ingen som vill lyssna. Försöker jag så slutar det med att jag lyssnar på deras tankar istället för de har inte tid att vänta på att jag ska öppna vindbryggan. Det är liksom moment 22, för varje gång blir muren svårare att tränga igenom vilket gör att ingen ens orkar försöka. Ibland är jag så trött på att vara jag! Jag är envis o vill klara mig själv så alla förväntar sig att jag ska göra det, men i bland längtar jag efter att få krypa i hop i en hög o bara gråta, bara vara svag, inte bara tuffa på och orka åt alla som behöver. Vill ha någon som stryker mig över håret o låter mig bara finnas till... hade det en gång men något gick fel, missförstånd och olyckliga omständigheter gjorde att jag stängde av, litade enbart på min man som blev min ventil, min livboj och min bästa vän. Försökte med en kompis flickvän som verkade intresserade av mig som vän, jag ställde upp dag som natt när hon behövde, tröstade, lyssnade och kramade. Sen blev jag sjuk och fick diagnosen Fibromyalgi och behövde en vän tillbaka då blev det tyst, ingen som lyssnade, ingen som hjälpte mig med saker hemma fast jag bad uttryckligen om hjälp. Då är det svårt att lita på  folk. varför förödmjuka sig och be om hjälp när de som säger sig vara en vänner bara försvinner för de måste "rasta krukväxterna och vattna katten men kanske nästa vecka" Nästa försök gick lika jävla illa, hon tog min man i stället... Då bestämde jag mig nog för att aldrig släppa in någon igen men det betyder ju inte att man inte behöver någon... Nästa vän hade jag dygnet runt jour för i 5 månader när hans äktenskap fick ett chockartat slut, pratade timtals ibland 5-6 gånger  per dygn. Han har sagt att han gärna hjälper tillbaka nu när han mår bra igen, hans liv är tillbaka på rätt spår och han är lycklig men varje gång jag försöker prata o berätta så halkar det väldigt fort in i hans liv och lite artigt småprat och tack o ajö... Kan man sätta in en annons i tidningen, medmänniska sökes? Jag lider inte brist på trevliga goa människor runt mig men ingen som har tid och energi att finnas där... Trist, ensamt och ledsamt