... har hänt. Ett liv hänger i vågskålen, ett liv som nyss börjat hänger i en skör tråd. I en sal på Astrid Lindgrens sjukhus ligger en 7 årig liten kille och kämpar för livet. Nedsövd, nedkyld och inkopplad i en konstgjord lunga. Han drunknade i badkaret när han badade med sin lillasyster hemma hos sin mamma. I hemmet där de flesta känner sig trygga och aldrig skulle komma på tanken att något sådant skulle kunna hända. Någonting var allvarligt fel, en sådan sak händer inte utan orsak och vi alla hoppas o ber för att det inte var försent när han hittades... Vi klamrar oss fast vid hoppet att han ska klara detta, att syret räckte till så att inga allvarliga skador uppstått, att föräldrarna orkar, att lillasyster inte tar skada. Massa tankar snurrar runt hela tiden man vill gråta, skrika och låtsas som det inte hänt för det får inte hända, det får inte vara sant, jag vägrar att tillåta att det har hänt. Men jag har inte den makten men nu om någonsin önskar jag mig superkrafter, att ha förmågan att heala för då skulle jag släppa allt annat låsa in mig i min grotta och inte komma ut förens mina krafter var slut o pojken hel. Men jag kan inte och det får mig att känna mig o tillräcklig och fjuttig. alla mina problem är en liten obetydlig fis i universum i jämförelse med vad som händer med min vän och hans före detta fru.
Vårda era nära o kära, tillbringa tid med varandra, i morgon kan det vara försent....
4 kommentarer:
När Totte berättade vad som hade hänt... blev jag så kall och rös till.
Detta är ju någon som abslut inte får hända. Eller ska hända.
Säger som dig. Ta vara och umgås med era nära och kära. För imorgon kan det vara för sent.
Men jag har lite svårt för det. Eftersom jag har problem med just någon i min när krets. Du vet nog vad jag menar. Men jag tar vara på alla andra som står mig nära.
Mina tankar går till de drabbade.
Åh vad tragiskt! Hoppas det går för pojken som det gjorde för min väns kompis son. Han vaknade upp efter mycket om och men efter att ha drunknat i en pool. Då kunde han inte nånting. Inte prata, inte gå inte minnas. Två veckor senare var han helt återställd.
Olyckor händer så förvånansvärt lätt. Håller tummar och skänker tankar!
Kram Åza
Milla: Sluta fokusera på problemen, tänk i första hand på det som är bra i stället. Annars låter du "problemet" äta upp dig inifrån. Om du har 9 personer runt dig som är bra och den 10:de "dålig" så är ju majoriteten bra eller hur? varför ska då den enda skitstöveln få ta mest plats i dina tankar? Detta är ett råd som jag fått genom mitt jobb, och det passar lika bra på släktingar som på danselever. Det är bara man själv som bestämmer om ens liv ska fokusera på bra saker eller det som är dåligt. Man vet aldrig när något hemsk slår till så det gäller att ta tillvara det man kan o strunta i småsaker, i dag gnällde jag över att jag var stel när jag vaknade igen men det är ju fånigt när det finns folk som kämpar för livet... de skulle vara glada om de bara var lite stela...
Åza: Dina ord inger visst hopp! Barn kan fixa mer än man tror så vi hoppas o hoppas... har kontaktat två vänner som sysslar med healing och "ser" saker, allt för att skicka kraft och energi till Ante och Edwin. Det svar jag fick var inte sol o gröna skogar men heller inte nattsvart. Jag hoppas o tror av hela mitt hjärta delar av det är sant och att vissa delar är mindre sant... Framtiden får utvisa det...
Jag har gått vidare... men skiten kommer i fatt hela tiden. Så det är inte så jävla lätt då. Men, nu har jag satt punkt åter igen. Man har det i bakhuvudet hela tiden att det kan komma en smäll till. För det har jag fått höra att det kan bli, tyvärr. Vet inte om du har läst det sista inlägget i min blogg.
Jag har mina få vänner och de släktningar som är något att ha kvar i vårt liv. Alla andra kan dra åt pepparn växer.
Håller tummar och tår och tänker på Edwin och hans familj. Det måste vara hur hemskt som helst att få uppleva det de går igenom.
Skicka en kommentar