virrpanna?

Idag skulle jag gå till badhuset, det hade jag bestämt. Min kropp var dock inte lika bestämd på den punkten! Jag hade inte mer ont än vanligt eller så men jag bara kände att idag var det fel dag att gå o frysa på badhuset. men röra på mig ville jag absolut så jag frågade kroppen helt enkelt! "Är det latheten som inte vill bada?" -Näe jag känner bara på mig att jag får ångra om jag badar idag. " vad vill du istället då?" - Jag vill gå till rododendrondalen vid strömmen o mata änderna!
Så det var bara att dra på broddarna, packa bröd i väskan o gå! O så skönt det var! Tack vare broddarna så behöver man inte vara det minsta orolig för halkan, bara gå på oavsett underlag och det är skönt så det var en bra investering som jag kan rekommendera! Bra musik i öronen o perfekt väder, kan det bli bättre? Det tar bara ca 25-30 minuter den korta vägen dit. De små söta änderna var lite svår flirtade först, bara en som mycket försiktigt kom och snabbt nafsade till sig den bit jag kastat längst bort. Tyvärr kan jag tro att det finns folk som är lite elaka mot dem för jag har nog aldrig sett så skygga änder förut! så jag gick en bit längre bort där jag såg några som var uppe på isen och sov... jösses vilken skillnad! Dom var hungriga som vargar! En var så modig att han kom och åt ur handen på mig, skall dock erkänna att jag har en väldig respekt för små vassa anknäbbar ( Mormor o morfar hade ankor och gäss när jag var liten och fingrarna och rumpan minns fortfarande hur vassa de är...) så det var med försiktighet jag höll i ena kanten på brödet som han tog! När brödet var slut o  det var dags att gå hem började äventyret... då visst jag inte vilken "spännande" resa det skulle bli...
Backen upp från dalen är ganska brant o jag kände där hur trött jag var men bestämde mig för den långa vägen hem ändå. Efter en stund började jag bli lite yr, precis det jag skulle slippa om jag äter krom tabletterna jag köpte! Falsk marknadsföring... Nåväl, jag bestämmer mig för att gena tillbaka till den korta vägen i alla fall för blodsocker nivån börjar närma sig knähöjd... Världen börjar kännas som sirap o allt går långsamt men jag tuffar på sakta men säkert, Jag har alltid ansett mig ha ett bra lokalsinne och kan oftast hitta dit jag ska även om det är okänt område. Hittade en gångväg som jag var säker på skulle mynna ut i "min" vanliga gångväg...  går till jag kommer till en korsande väg funderar lite vart jag ska men anser att jag måste gå till vänster för att komma till "min" väg men känner inte igen mig alls. går på en bit o blir osäker, här har jag aldrig varit förut, vart fasen ska jag? men så får jag syn på ett hus längre fram som skymtar mellan bostadshusen, ögat säger alltså att jag går på "min" väg men hjärnan vägrar tro det. Det är en väldigt läskig känsla måste jag säga, att hjärnan inte kopplar det mest logiska och inte förstår vad den ser, jag kände verkligen inte igen mig alls! Så det var bara att vända o gå tillbaka för jag var helt enkelt på väg tillbaka till dalen! Så mot mitt eget förstånd gick jag tillbaka och kände inte igen mig förens jag hade Lidl framför näsan... Den vägen har jag gått och cyklat hundratals ggr men nu ville inte hjärnan koppla alls...Så det var bara att inse att jag hade alldeles för lågt blodsocker så jag köpte mig en banan så jag inte skulle tappa bort mig igen... Nu är jag alldeles matt men glad ändå! Det är skönt i kroppen efter en promenad men jag måste fundera ut varför jag blir så yr när jag går... Idag hade jag faktiskt ätit müsli med torkad frukt i innan jag gick och jag äter krom tabletter för att hålla blodsockret jämt under dagen... Ska försöka att plocka bort så mycket socker som möjligt ett tag så får jag se om det hjälper, annars vet jag inte vad det kan bero på.

Kramizar till er alla!