Idag var det en jobbig dag...

Vi firade nyåret som vanligt hos mina goda vänner och tillika gamla grannar. Det blev en fantastiskt underbar kväll med massa roligt och bara bra humör. Vi var totalt 24 personer som kom, en vuxen fick avstå för vård av barn så att säga... Stackarn! Vi andra kom klädda som maffiosos och njöt av massa goda pajer som vi alla gjort varsin. Så långt allt väl, med på festen var ju såklart mitt ex och hans nya tjej. Det är lite tufft men det går bra ändå, De är väldigt taktfulla och gosar inte precis framför näsan på mig allafall. De bjöd in oss till lunch idag så vi skulle slippa åka hem o laga mat så här dagen efter kvällen före... Ibland kan man ju lixom vara lite "trött" på nyårsdagen av olika anledningar ;-)
Det kändes väldigt skumt att vakna på "fel sida" av vägen i morse och sitta o titta på "mitt" hus vid frukost men det är ändå snart tre år sedan som jag blev presenterad för fakta att min man valt att gå vidare i sitt liv och att jag inte fanns med i den planeringen så jag borde vant mig nu. När vi sedan gick över vid 15 tiden för att äta lite mat så blev det genast mycket besvärligare... att artigt vandra runt som gäst och se alla "mina" gamla prydnads saker. "mina" juldekorationer blev jobbigt, väldigt jobbigt. men som tur var gick ju fortfarande Ivanhoe på tv så jag stålsatte mig och stirrade på filmen och koncentrerade mig på att andas utan att titta runt. När sedan maten äntligen var klar och vi började äta så blev jag tvungen att snabbt hitta en ursäkt att gå en sväng, det blev för mycket att klara av att hålla masken och andas. Försökte att värdigt gå mot badrummet utan att kräkas med tårarna rinnande utmed kinden. Fick fräsa lite ljudligt så det verkade helt naturligt att jag gick... Gick tillbaka och fick frågan om jag blivit förkyld.... mumlade något till svar och fortsatte stirra på tv:n o äta mekaniskt. Sen brakade helvetet löst... Det gick inte stå emot längre, tårarna bara forsade fram men jag ville verkligen inte ställa till med något så jag försökte verkligen kämpa men "mina" bestick på hennes tallrikar "mina" tomtar blandade med hennes. Mitt vigselbevis o min brudbukett på hyllan bland hennes saker... det gick inte, fick inte luft o bara skakade. Just då ville jag bara trolla bort mig ut i rymden men det går ju inte så jag torkade tårarna och fortsatte äta men maten växte i munnen så jag fick mala som en ko i evighet på varje tugga. Tack o lov visade alla hänsyn och lät mig få tro att ingen märk något. Just då var det så viktigt att få behålla mitt ansikte, min värdighet så jag är glad att ingen sa något, att jag bara fick sitta där o trycka pappret hårt mot ögonen o bara försöka andas. Men Bobo gav sitt stöd genom att försiktigt krama min arm o lägga handen diskret på mitt ben, Christoffer smög armen bakom sin bror o smekte min arm... Det var så skönt, att bara känna stödet men att inte behöva svara på frågor eller försöka prata. när vi sen skulle gå så sa hon att det var trevligt att vi kom och att hon tycker jag är stark... just då höll marken på att försvinna... fick kasta mig ut genom dörren för att inte bryta ihop igen. BLÄ! Det är så jäkla jobbigt! Jag har ett bra liv nu, en underbar karl och en bra lägenhet osv... Men ändå, Molle var mitt livskärlek, min första och som jag trodde ända kärlek... vi skojade ofta om att vi skulle bli gamla tillsammans och huset var litet o slitet men det var vårt hus. Vi hade många trevliga nätter som vi låg o pratade om vad vi ville göra med vårt lilla hus, om kaminen vi skulle sätta in i vardagsrummet när barnen flyttat hemifrån och vi inte längre behövde så stor soffa. Det fanns aldrig med ens i den vildaste fantasi att det inte skulle vara vi två hela livet ut.... Men nu är vi där, jag är ute ur leken... nu är det dom som fortsätter planerna i deras hus. Missförstå mig rätt, vi har vuxit ifrån varandra, jag är inte kär i Molle men han betyder mycket för mig och kommer alltid att göra det. Jag har träffat en underbar Bobo som är omtänksam och tack o lov tålmodig! Han har inte haft det så lätt... Jag blev ju ganska bränd av sättet som mitt äktenskap tog slut på, fick veta att de sista åren varit nästan en enda stor lögn. Så jag har svårt att lita på karlar men han står tålmodigt kvar vid min sida fast jag får mina utbrott, mina gråt attacker, mitt cyniska sätt att ta förgivet att allt och alla kommer svika mig förr eller senare... Kort sagt jag vill inte tillbaka till huset eller Molle men ibland kan jag längta efter hur bra det var när det var bra, medans jag var lyckligt ovetande om att allt skulle gå åt helvete. När man har levt hela sitt liv tillsammans så har minsta lilla sak ett eget minne och även om jag inte ville ha med just den prydnadssaken, vasen eller möbeln så gjorde det ont att hon har dom nu... hon visste att mitt äktenskap skulle ta slut redan innan jag visste det... Så för mig känns det som hon tog det ifrån mig. Jag är en civiliserad människa och vill uppföra mig som en sådan så det är väldigt jobbigt när det finns en liten ettrig hondjävul inuti min kropp som vill gå fram till bokhyllan och ta den jävla lilla porslin kaninen o kasta den i golvet hellre än att hon ska få ha den! Men de ända jag skulle skada är ju Molle och mig själv, hon har ju inga minnen till de sakerna men han har ju lika mycket minnen som jag...Så hon skulle ju få en kanin mindre att damma medans Molle blev berövad något från vårt liv... SUCK! Det är inte lätt att vara förståndig och väluppfostrad! En kort sekund skulle det kännas bättre att få ha sönder alla sakerna...

Puss o hej,
hondjävulspastej!